Ännu ett krisår i Frankrike går mot sitt slut

• december 22, 2014
• Tomas Lindbom
• no comments

Francois Hollande kom till makten i maj 2012. Han övertog ett land i kris men gjorde föga för att på allvar förändra situationen. Två och ett halvt år senare, när vi snart lägger 2014 till handlingarna, är Frankrike i en ännu djupare kris. Kan socialister inte styra i motgång eller är det inte möjligt att vända en nedgång i ett land till en uppgång endast med nationell politisk styrning? Frågorna hopar sig verkligen.

Det går att räkna arbetslöshet på flera sätt. Den svenska alliansregeringen brukade tala om att antalet jobb ökade i Sverige när arbetslinjen inte rådde på arbetslösheten under åren 206-14. Det kan Hollande säga om läget i Frankrike också under sina trettio månader men han gör det inte och det bör man respektera honom för. Han vet att det avgörande för människor  inte är antal arbetstillfällen i landet utan hur många som har jobb respektive går arbetslösa. I Frankrike är 3,5 miljoner arbetssökande utan jobb överhuvudtaget (var tionde fransman) och 5, 5 miljoner har bara tillfälliga jobb som det inte alls eller knappt är möjligt att leva på. Arbetslösheten ökar månad för månad och kommer enligt officiella analyser att fortsätta så åtminstone en bit in i 2016. Om det blir en ljusning vad gäller jobben så får det franska folket alltså vänta åtminstone ett drygt år till. Och ingen vet om det vänder ens då och hur stark denna trendförändring skulle kunna bli.

Arbetslösheten beror på flera orsaker. Ingen tillväxt i ekonomin, dåliga exportmöjligheter, en svag fransk euro. Fransmännen klagar på dålig köpkraft vilket hämmar konsumtionen och hindrar att de ekonomiska hjulen snurrar igen. Företagen klagar på dåliga villkor vad gäller beskattning och andra pålagor.

I denna blogg har jag ofta beskrivit den nuvarande regeringens försök att under 2014 driva en mer utbudsorienterad politik. Francois Hollande gick till val på vissa paroller som kändes igen och uppskattades av den traditionella vänsterväljaren. ”Finansvärlden är min fiende”, sa han i sitt stora tal i Bourget i början av 2012 års valrörelse. Han lanserade en skatt för höginkomsttagare på 75 procent för att stoppa hotet från Jean-Luc Mélenchon, vänsterpartiets presidentkandidat, som tycktes öka starkt i popularitet månaderna före valet.  Men alla bedömare av Hollande menar att dessa utspel före valet var rent taktiska och inte överensstämde med hans viljeinriktning. Problemet var att han dröjde för länge med att på allvar tydliggöra sin socialdemokratiska linje med balans mellan företagsstimulerande åtgärder och en social inriktning av politiken. Riktigare vore väl att säga att en politikertyp som Hollande som ständigt söker harmoni mellan olika intressegrupper inte förmår fatta tillräckligt många nödvändiga och impopulära beslut. Alla hans förslag inom den ekonomiska politiken under dessa två och ett halvt år har varit halvmesyrer. Det franska folket plågas av det och därför hamnar hans popularitetssiffror ännu längre ner än de gjort om det bara gällt  att bedöma krissituationen i landet

Hollandes regeringsår kommer i historien att tolkas som en verklig prövotid för den franska vänstern. Troligen kommer två slutsatser att dras. Den ena är att denna mandatperiod visade att vänstern inte kan regera i krislägen. Väljarbasen accepterar aldrig en svångremspolitik om än nödvändig. Den franska vänsterns ledare kan inse behovet av en sådan politik men får inget stöd bland sina egna för den. Den andra slutsatsen vid en tillbakablick på vänstern 2012-17 skulle kunna vara att vänstern på allvar förändrades. En ny vänsterpolitik skapas efter en modell som känns igen bland till exempel socialdemokratiska partier i Norden. Manuel Valls står i mycket för en sådan politik

Problemet med den senare slutsatsen är att denna nya vänsterposition knappast har mycket med vänster att göra. Det är snarare en anpassning till en socialliberal hållning. Det som händer i Sverige med en allt otydligare skiljelinje mellan till exempel moderater och socialdemokrater upprepas i Frankrike. Politikens kraft som spänningen mellan  skilda åskådningar upphävs. Politiken blir mer en fråga om att lämpa efter lägenhet. Herbert Tingstens gamla tes om ideologiernas död måste plockas fram igen.

Jag tror inte vi kommer att hamna i den situationen. Det som händer är sannolikt att nya åskådningar, eller nygamla, utmanar de gamla blocken i Frankrike. Marine Le Pen utmanar från sin position och har stora utsikter att bli en av de två kandidaterna som kvarstår i den andra valomgången till presidentvalet 2017. Den andra är en urban, kulturradikal och grön rörelse som visserligen är marginaliserad i dag men som kan växa i styrka om socialistpartiet tappar i vitalitet och originalitet. Manuel Valls kan mycket väl komma att representera en social mittenpolitik med delar av den franska borgerligheten mot höger och extremhöger och mot de gröna och den traditionella vänstern. Frankrikes system med folkvalda presidenter och personval till nationalförsamlingen bäddar för snabbare förändringar i det politiska landskapet.

Frågan om en president och en regering kan vända en ekonomisk kris till något positivt återstår att besvara. Den franska krisen är så djup att den förmodligen kräver mycket draghjälp utifrån. Samtidigt har inte Hollande använt sina år vid makten hittills för att göra maximalt. Han har varit en taktiker med drag av statsminister i en parlamentarisk demokrati. Han hade varit lysande som ledare för en rödgrön minoritetsregering i Sverige. Men i Frankrike har en president helt andra befogenheter. Han har inte utnyttjat sin makt, inte pekat med hela handen som krävts. Han har förmodligen försuttit sin chans så här i halvtid. Motståndaren leder med 5-0 och hemmapubliken visslar och kastar äggskal på honom när han går ut i halvtidspaus. När han efter nyår kommer in på banan igen är det minst sagt uppförsbacke. Vilka krafter kan han nu mobilisera i omklädningsrummet? Det är svårt att se vilken sportdryck som ger honom så mycket energi att han kan vända på den här matchen före maj 2017.