Partier vill byta namn

• november 6, 2014
• Tomas Lindbom
• 3 comments

Det är ingen gräns på hur frågan om namnbyte på politiska partier grasserar i Frankrike. Det speglar en förvirring både till vänster och höger i politiken; en förvirring som kan tolkas ur olika aspekter. Dels gäller det att städa i unkna, korrumperade miljöer, dels handlar det om förskjutningar på idéplanet.

Tre partier umgås på olika sätt med att byta namn. Det gäller högern (UMP), Nationella fronten och Socialistpartiet. I det första fallet handlar det om en persons önskan att frigöra sig från en gammal struktur. Det gäller Nicolas Sarkozy som behöver ett nytt partinamn och delvis en ny organisation för att kunna lyfta sin egen kampanj inför presidentvalet 2017. I de övriga fallen handlar det om ganska intressanta förändringar av politikens idégrund och själva politiken innehåll.

Nicolas Sarkozy har nu öppet deklarerat att han vill bli Frankrikes president igen. Det är ingen lätt resa för honom av flera skäl. Han röstades bort 2012 av ett folk som hellre ville bli av med honom än välja Francois Hollande. Det är inte på något sätt självklart att han skulle bli vald av en majoritet av franska folket fem år senare. Det är heller inget som tyder på att han förändrats nämnvärt som karaktär. Han går lika mycket för högtryck som förr, kastar sig gärna mellan olika idéer och förslag och har ett häftigt temperament som kan oroa många väljare. Framförallt är han besudlad av ett antal så kallade affärer som rimligen kommer att störa honom  ända fram till valrörelsen 2017.

En sak är klar: Han måste befria sig från de partistrider som rasat inom UMP sedan han förlorade presidentvalet. Kronprinsarna har slagits mot varandra och ingen har segrat. Samtidigt har partiapparaten smutsats ner av några av de affärer där han är inblandad, särskilt den så kallade Bygmalionaffären där en reklambyrå har tjänat överdrivet stora pengar på UMP:s valkampanj och där dåvarande generalsekreteraren i partiet, Jean-Francois Copé, var särskilt god vän med reklambyråns direktörer och även verkar att ha haft direkt koppling till byrån.

Marine Le Pen vill uppenbarligen byta namn på sitt parti till Rassemblement Bleue Marine. Det är ett namn som passar bättre med den mer inkluderande hållning hon har skaffat sig till väljare som står utanför den traditionella högerextrema rörelsen. Hon vill bli president i Frankrike och då måste byken tvättas och partiet som stöttar henne ge ett mer rumsrent intryck. Hennes far rasar och gör allt han kan för att stoppa ett namnbyte. Alldeles uppenbart är det inte att dottern driver igenom namnbytet. Trots allt har Nationella fronten tagit stora kliv framåt i opinonen med det gamla namnet. Hon kan heller inte nonchalera den del av väljarkåren som är missnöjesröstare och som hellre stannar hemma eller röstar på ett annat extremparti än stöder en rörelse som vill verka regeringsduglig.

Premiärminister Manuel Valls har stora ambitioner för egen del inom politiken. Han vill bli president i Frankrike. Han tror inte att det lyckas 2017 men däremot 2022. Han bygger grunden för en kampanjorganisation som består av socialdemokrater och socialliberaler inom Socialistpartiet  och den center som i dag i allmänhet går i koaliton med UMP. Det är ingen stor grupp i Frankrike. Han kan i bästa fall rycka loss en tredjedel av Socialistpartiets väljarkår och möjligen fylla på med en femtedel av den opposition som inte är Nationella fronten.Hur många av väljarna utan särskilda partipolitiska preferenser som han kan attrahera är en annan fråga.

Valls ambitioner är alltså höga men fransk vänster är inte socialliberal eller socialdemokratisk. Och en del som kallar sig socialdemokrater går inte i dag i takt med Manuel Valls och regeringens ekonomiska politik. Det gäller ett sådant tungt namn som Martine Aubry. Hon har nyligen framträtt som oppositionell mot den nuvarande regimen. Hon attackerar också President Hollande.  Det är helt uppenbart att hon inom partiet har starkare stöd än den linje som företräds av Hollande och Valls. Socialistpartiet står fortfarande till vänster om till exempel de socialdemokratiska partierna i Nordeuropa. För att jämföra med personer i Sverige kan man ta fram Daniel Suhonen som är så aktuell genom sin bok om Håkan Juholt. Hans temperament, attityd och argumentationslinje skulle i Frankrike snarare ligga i mittfåran av Socialistpartiet.

Manuel Valls talar om ett namnbyte för att få bort ordet socialist. Men han kommer att misslyckas. Han kan bara lyckas om han startar en ny rörelse som avvisar de flesta socialister både i ledningen och på gräsrotsnivå. Frågan för honom är alltså om han vågar bryta loss socialistpartiet i två delar. Om han tror att hans väg mot presidentposten gynnas mer av att ta en tredjedel av sitt parti och gifta ihop det med den borgerliga vänstern och centern. Eller om han tror det blir enklare att fortsätta att vara en  del av socialistpartiet och inom det driva sin presidentkampanj.

Fransk politik är personorienterad. Partier kan uppstå och dö utan större bekymmer eller sorg i hjärtat för de inblandade. Men dock; det är alltid ett risktagande. Valls och Sakozy måste väga fördelar mot nackdelar. Marine Le Pen har ett annat övervägande att göra. Ska hon kunna bli president med sitt gamla partinamn eller bör hon byta för att kunna sträcka ut sina armar och omfamna än fler väljare till vänster om henne. Det är frågor som nu sysselsätter en rad politiker i olika partier och media och den politiskt intresserade allmänheten.