Regeringskris i Frankrike

• augusti 25, 2014
• Tomas Lindbom
• 1 comment

I dag måndag har premiärminister Manuel Valls, på presidentens inrådan, inkommit med regeringens avskedsansökan till presidenten. I morgon tisdag kommer Valls att presentera en ny ministerlista. Detta är ingen vanlig regeringombildning. Det handlar om en djup kris inom vänstern kring den ekonomiska politiken där finansministern företräder en annan linje än presidenten och premiärministern.

Francois Mitterand la om sin ekonomiska politik vid nyår. Han har därefter, särskilt efter bytet av premiärminister i mars i år, fört en mer socialliberal politik som syftar till att stimulera näringslivet i landet genom lättnader i företagsbeskattningen och en annan mer rigorös hållning i bekämpningen av budgetunderskottet. Denna politik stämmer mer överens med den hållning som Bryssel och Berlin intar. Frankrike befinner också i en mycket prekär situation därför att staten tvingas låna alltmer hos utländska finansiärer för att få klara stora delar av så viktiga verksamheter som vård och skola.Det finns ett hot om att långivarna snart kommer att oroas för mycket av landets ökade skuldsättning och höjer räntan på lånen. Då kan Frankrikes situation blir riktigt prekär.

Frankrikes nuvarande finansminister Arnaud Montebourg står till vänster om både Hollande och Valls. Han är inte heller särskilt lojal mot den politik som nu är regeringens officiella. Han betonar mer vikten av att stimulera efterfrågan. Han talar mer om tillväxtfrämjande åtgärder än besparingar. Han menar att hushållen måste få lättnader istället för mer åtstramningar för att inte Frankrike ska hamna i allt större arbetslöshet och fattigdom.

Två ståndpunker står nu öppet mot varandra inom regeringen. Montebourg får också stöd av Benoit Hamon som tidigare var minister inom det stora finansministeriet men nu är utbildningsminister. Hamon är också en känd företrädare för vänsterflygeln inom socialistpartiet.

Montebourgs utspel leder alltså till en regeringskris. För Hollande och Valls är det nu nödvändigt att sätta ner foten och markera vilken hållning som är regeringens. Han måste bytas ut. Det innebär i sin tur att klyftan till vänsterflygeln inom partiet ökar. En del av ledamöterna i nationalförsamlingen står redan på tröskeln till en öppen revolt mot sin egen regering. Regeringsombildningen kommer sannolikt att påskynda processen mot en klyvning inom partiet. Hur långt den processen går rent faktiskt visar sig säkert redan de närmaste dagarna.

Högeroppositionen gnuggar sina händer. Partiet UMP befinner sig i en minst lika djup kris och önskar inget hellre än att vänstern får interna problem. UMP kan nu vila ett tag från den påfrestande negativa  uppmärksamheten i media och bland gräsrötterna inom sitt parti. Nationella fronten har det lugnare internt i sitt parti och kan bara fortsätta njuta av att allt går deras väg.

Montebourg förstår naturligtvis helt och fullt vad han ställer till med. Han inser att hans utspel i helgen leder till regeringskris. Han visste vad han gjorde när han i ett offentligt  tal tydligt argumenterade mot den regering där han själv är ytterst ansvarig för finanserna. Han gör förmodligen bedömningen att partiets medlemmar och många väljare inom arbetarklassen står i total opposition mot Hollande. Han tillhör säkert den allt större grupp av socialistiska politiker som menar att partiet bara kan ha framgång i kommande val om det driver en mer klassisk socialistisk politik. Han utgår säkert från att han som en fri fågel i partiet, utanför regeringen, kan bli partiets presidentkandidat redan 2017 istället för Hollande som normalt skulle ställa upp då för omval.

De närmaste dagarna kommer att bli avgörande. Vänstern kan komma att delas upp i två delar; en falang med kommunister, vänsterparti, de gröna och vänsterflygeln inom socialistpartiet och gruppen socialdemokrater och socialliberaler inom regeringen och i närstående grupper. De senare kan mycket väl komma att bygga allianser med mer vänstersinnade mittenpolitiker. Allt detta är helt öppet. Vi går nu mot en mycket intressant politisk höst i Frankrike. UMP och PS är båda i kris. Den saken är i alla fall uppenbar.