Ny ekonomiminister i Frankrike med kamikazeuppdrag

• augusti 29, 2014
• Tomas Lindbom
• no comments

Emmanuel Macron heter den nye ekonomiministern i den franska regeringen. Det blåser om honom redan innan han ens hunnit pröva sin kontorsstol i finansdepartementets stora byggnad i Bercy i östra Paris. Det är en lysande begåvning som sin förhållandevis ringa ålder till trots – 36 år – redan hunnit sätta avtryck i President Hollandes politik. Han har varit särskild rådgivare till nuvarande presidenten sedan maktövertagandet 2012. Nu tar han steget ut i den verkliga hetluften när han får ansvaret regeringens ekonomiska politik.

Emmanuel Macron båda föräldrar är läkare. Han har alla de rätta skolorna. Studier i humaniora med en master i filosofi som en lätt uppvärmning. Därefter gick han elitskolan Sciences Po i Paris – den främsta i landet för samhällsstudier – och därefter den treåriga utbildningen vid ENA- elitskolornas elitskola för blivande toppchefer i den statliga administrationen och politiken. Under åren 2008-2012 var han bankdirektör på Rotschildbanken för att efter valet 2012 plockas till Elyséepalatset som särskild rådgivare till den nye presidenten Francois Hollande.

Emmanuel Macron tillhör socialistpartiet och återfinns helt klart på dess högerflygel precis som premiärminister Manuel Valls. Han är tydlig i sina ståndpunkter precis som Valls och i motsats till President Hollande vars vingliga politik skapat så mycket oreda under dessa första två år av mandatperioden. Macron står för en ekonomisk syn som utgår från att tillväxt i ekonomin gynnas bäst av förbättrade villkor för företagen. Macron är inte främmande för att skära i en del av de förmåner som arbetstagarna uppnått, bland annat upphäva lagstiftningen om 35 timmars arbetsvecka som infördes under Lionel Jospins socialistregering åren runt millennieskiftet.

Macron är den man som nu har presidentens och premiärministerns uppdrag att helt och fullt driva igenom en utbudsorienterad ekonomisk politik. Han ska skära i de offentliga finanserna, öka arbetstiden och minska skatterna för företagen. Det ska leda till mindre underskott i bugeten, minskad statsskuld och förhoppningsvis tillväxt och – som en följd av det – minskad arbetslöshet.

Högern står handfallen inför denna omläggning av regeringens politik. Om den genomförs går den längre än någonsin Nicolas Sarkozy lyckades genomföra. Franska väljare har dock lärt sig att steget i fransk politik mellan ord och handling är oändligt stort. Motståndet i detta land mot smärtsamma förändringar är enormt och hittills har omläggningen av politiken som annonserades vid nyår inte resulterat i några konkreta förslag överhuvudtaget.

Om högern står handfallen så är vänstern rasande. Inte bara kommunisterna och Jean-Luc Mélenchons vänsterparti. De gröna rasar och de allra flesta socialister är skeptiska eller öppet fientliga till vad de ser. Det franska socialistpartiets kader och medlemmar lämnar inte frivilligt sina grundläggande värderingar som bygger på en efterfrågeorienterad ekonomisk politik. Regeringen ska inte skära i offentliga finanser utan stimulera till ökad konsumtion – inte minst genom välfärdsreformer.

För de flesta socialister är underskottet i budgeten en fråga som får regleras först när människor fått det bättre ställt, börjar konsumera och därmed skapar tillväxt i ekonomin. För de flesta socialister är Tysklands och EU:s krav på åtstramningar i fransk politik kontraproduktiv. Nu driver deras egen regering en politik som verkar i linje med högerns och EU:s. Det skapar stor irritation, vrede och är på väg att splittra partiet.

Francois Hollande och Manuel Valls inser förstås att de spelar ett högt spel. De tror att de inte har något val och att det nu är nödvändigt att driva sin mer marknadsorienterade linje fullt ut. ”Vi har knappt tre år till nästa val och kan vi skapa tillväxt och minska arbetslösheten fram till dess så är vi räddade”, tänker de. Hollande försöket i ett och ett halvt år att balansera mellan två olika ståndpunkter; den traditionella vänsterns och en marknadsliberalare linje. Resultatet har vi sett. Alla siffror fortsätter att peka nedåt. Nu har han bestämt sig. Det må bära eller brista.

Faror lurar överallt för Hollande. Det ska jag återkomma till i kommande blogginlägg. Det talas i franska politiska kretsar inte bara om en regeringskris utan om en regimkris. Hollande håller på att tappa majoriteten i nationalförsamlingen. Hans impopularitet i väljarkåren är skrämmande hög. Inga siffror pekar på annat än fortsatt nolltillväxt i ekonomin och fler arbetslösa för varje månad som går.

Emmanuel Macron är nu redskapet för Hollande och för Valls i kampen för bättre tider vad avser ekonomin i landet. Han må vara bländande begåvad men hans uppdrag är närmast omänskligt. Och klarar hans chefer av att övertyga väljarna om att det är rätt väg? Lyckas Hollande och Valls ens övertyga sina egna ledamöter i nationalförsamlingen att rösta för deras förslag?