Ett år när demokratin tagit stryk

• juli 9, 2014
• Tomas Lindbom
• no comments

Om några dagar firar fransmännen sin nationaldag och därefter stänger många företag och institutioner sina kontor för en månads semester. Först mot slutet av augusti återvänder människorna till sina arbeten och ett nytt verksamhetsår tar sin början. Det finns anledning att se tillbaka på det gångna året. Ett år av smärta och elände på många sätt inom det politiska livet.

Materiellt har fransmännen inte fått det bättre under det gångna verksamhetsåret. Inte heller sämre. Arbetslösheten har ökat, de offentliga skuldernas i förhållande till BNP ökar, statsskulden har minskat något. Framförallt har människornas hopp om bättre tider inte infriats. Frankrike är ett land av missnöjda, för att inte säga resignerade medborgare. De tror allt mindre på politiken och på politikerna. Bilden av att nästa generation får det sämre än den föregående blir alltmer förankrad i deras medvetande.

De politiker och partier som ska företräda folket har heller inte visat upp sig från den bästa sidan under perioden från september 2013. De traditionellt stora och regeringsfähiga partierna UMP  (högern) och Parti Socialiste lever med ökade inre spänningar. Inom UMP har det i dag gått så långt att det troliga scenariot är en upplösning av detta parti. Nicolas Sarkozy har starka ambitioner att leda högern i nästa presidentval 2017. Han lär inte kunna göra det med UMP som stöd. Inom det partiet pågår nu de långa knivarnas natt. Han måste samla sina supportrar i en ny konstellation och den kommer sannolikt inte att vara lika bred som UMP. Det är heller inte säkert att han lyckas samla väljare från både höger och mitten – en förutsättning för att vinna valet.

Socialistpartiet lider av ökade inre spänningar mellan den traditionella vänstern och den gruppering som ställer upp bakom Francois Hollande och hans mer socialdemokratiska eller närmast socialliberala linje. I toppen av partiet regerar de socialliberala. Bland partiets medlemmar är bilden en helt annan. Denna spänning kan bli ännu svårare att överbrygga för partiledningen under kommande verksamhetsår. Till detta ska läggas att inom vänsteroppositionen i partiet finns också en rad olika grupperingar. Partiet är som ett lapptäcke av olika åsiktsriktningar och grupper som lutar sig mot olika ledare.

Under året har regeringen steg för steg ändrat sin inriktning inom det ekonomisk-politiska området. Regeringen har anpassat sig högerut. Det mest tydliga exemplet är förslaget om en ansvarspakt med arbetsgivarorganisationen Medef. Hollande presenterade den i två steg kring årsskiftet och Manuel Valls som ny premiärminister sedan mars månad driver den frågan i konkreta förhandlingar med olika intresseorganisationer och i budgetarbetet. Francois Hollande gick till val 2012 på en mer klassisk socialistisk, keynesiansk linje. Nu talar han och andra ledande socialister om utbudsekonomi.

När landet nu går till sommarvila är UMP i upplösning och saknar en oppositionspolitik. Regeringen hotas av inre splittring inom sitt parti och har inte längre stöd i nationalförsamlingen av vare sig kommunister eller de gröna. Flera av de tunga fackliga organisationerna tar avstånd från regeringens ekonomiska program. Ekonomin i landet är svag och inga tecken tyder på positiva förändringar.

Till detta ska läggas att Nationella fronten stadigt stärker sin position och är en lika stark politisk kraft som UMP och PS – om inte starkare. Europavalet i maj resulterade i en klar seger för FN före UMP och PS. Den folkliga oppositionen mot regeringen kanaliseras i dag främst genom ett högerextremt parti. Det är sorgligt att konstatera men det går inte att bortse ifrån.