Den franska kartan ska ritas om

• juni 5, 2014
• Tomas Lindbom
• no comments

Francois Hollande har rekordlågt förtroende hos de franska väljarna. Han kan luta sig mot att ha genomfört reformen om samkönade äktenskap men i konflikt med halva befolkningen och i en fråga till vilken han förmodligen själv förhåller sig tämligen sval. Han har skapat lugnare och mer samarbetsinriktade förhållanden på arbetsmarknaden genom att få arbetsmarknadens parter att komma överens i högre grad och få facken att strejka mindre. Men i övrigt är det magert. Nu lanserar han reformen som ska ge landet en ny regional indelning. En reform som har förutsättningar att bli framgångsrik men som också kan landa i ett magplask om de lokala intressena tar över helhetssynen bland förtroendevalda i nationalförsamlingen och i lokala politiska råd och fullmäktige.

Francois Hollande har presenterat ett förslag som i korthet går ut på att minska den flora av lokala och regionala enheter i landet. Frankrike har dels fler regionala nivåer än de flesta andra europeiska länder. Varje lokal nivå (region, departement, kommun och så vidare) är i sin tur uppdelad i mindre enheter. Frankrike har till exempel 36 000 kommuner. Det centrala och konkreta förslaget just nu är att minska antalet regioner i landet.

Den sittande presidenten genomför reformen med de politiska glasögonen på sig. Han vet att många väljare tycker att det finns för många politiker och att det kostar med många och stora administrationer också på lokal nivå. Han hoppas genom att nu med kraft driva igenom en territoriell reform få applåder av väljarna och högre opinionssiffor.

Det är också en nödvändig reform. Det är sant att Frankrike är svårstyrt med så många små enheter. Frågan är dock om inte Hollande börjat i fel ände. Han har själv ritat den nya kartan över regionerna. Han har minskat antalet från 22 till 14, behållit sju av de gamla och skapat sju nya av de andra nu existerande 15. Det är naturligtvis effektivt och helt nödvändigt. Ingen ifrågasätter reformens idé men i vanlig ordning finns det lokala särintressen som kan komplicera reformens genomförande.Den politiska oppositionen i nationalförsamlingen och senaten är kritisk men något annat är inte att vänta. Oppositionen oavsett partifärg är alltid i opposition till det mesta som en regering föreslår. Begreppet blocköverskridande lösningar finns inte i franska språket.

Denna reform innehåller också en rad andra förslag om hur landet på sikt ska koncentreras till färre nivåer och färre enheter. Det handlar om att förmå de 95 departementen att försöka komma överens om sammanslagningar. Det ska ske genom samråd mellan departement som ligger nära varandra  geografiskt och om nödvändigt genom lokala folkomröstningar. Det finns i lagen också ett uttryck för en vilja att minska antalet kommuner. Däremot kommer inte – än så länge – regering och president att lagstifta om en kommunsammanslagning.

En territoriell reform handlar också om att bestämma vilka frågor som ska ligga på de olika enheterna. Det är helt uppenbart att de fjorton regionerna får en särskild stark ställning och att tanken är att till exempel departementen på sikt försvinner som territoriell enhet. Regionerna får enligt Hollandes förslag viktiga uppgifter att ta hand om skolfrågorna upp till studenten – kan i viss mån jämföras med Göran Perssons kommunalisering av skolan – vissa ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska frågor liksom transporter och frågor om infrastruktur.

Paris har en så stark makt över övriga landet därför att de lokala enheterna saknar en politisk motkraft. Styrkeförhållandena kan komma att förändras något om denna reform genomförs. Samtidigt vet vi att alla reformer går långsamt i Frankrike. De lokala intressena handlar sällan om makt i förhållande till Paris utan mer om makt i sin egen lilla del av landet. Det kan bli svårt att få departement och kommuner att slås samman.

Hollande har bråttom med sin nya reform. Förmodligen hoppas han kunna få ett klubbslag i nationalförsamlingen som ger grönt ljus för en minskning av antalet regioner. Då kan han möta väljarna 2017, hoppas han, med budskapet att han genomfört reformen i dess juridiska mening. Det kommer därefter förmodligen ta år av förhandlingar innan en sådan reform verkligen kan börja fungera i praktiken. Men det är ett senare problem. Francois Hollande är en fullblodspolitiker. Han tänker i valperioder och nu behöver han visa resultat från sin första mandatperiod när han möter väljarna 2017. Om han nu kommer att göra det…