Veckan efter Nationella frontens framgångar

• maj 29, 2014
• Tomas Lindbom
• 2 comments

Några dagar har förflutit sedan skrällsegern för Nationella fronten i söndagens EU-val. Alla visste att partiet skulle göra ett bra val men ingen trodde att partiet skulle segra så stort framför högerkartellen UMP och PS (Socialistpartiet) Vad värre är, nu bryts båda dessa partier långsamt ner av inre motsättningar.

Redan i tisdags tvingades UMP:s ledare, Jean-Francois Copé avgå efter att ha blivit överbevisad om sin skuld i en mycket allvarlig ekonomisk skumraskaffär. Han har själv varit kopplad till ett kommunikationsbolag som tillåtits skicka saltade fakturor till UMP under valrörelsen 2012. Copé var redan då ledare för partiet. Han stod så att säga med ett ben i partiet och ett i kommunikationsbolaget. Penningtransaktionerna har främst handlat om hur kampanjmöten för Nicolas Sarkozy har finansierats. Misstankar finns förstås om att flera personer i partiets ledning, däribland Copé själv, dragit ekonomisk fördel av transaktionerna även om det som alltid i franska ekonomiska skandaler är svårt att bevisa vem som egentligen bär ansvaret och vilken omfattning de ekonomiska oegentligheterna haft.

Copé var redan före dessa avslöjanden i blåsväder för hanteringen av sammanräkningen av partiledarvalet hösten 2012 då han och Francois Fillon, premiärminster under Sarkozys fem år som president, ställdes mot varandra. Copé vann valet med en hårsmån och anklagades omedelbart av motståndarna för valfusk.Det kan låta som om Fillon var en dålig förlorare men alla som känner hanteringen av rösträkningen i franska politiska partier tror inte ett ögonblick på att det gått rätt till. Copé var redan partiledare och hans folk skötte sammanräkningen av valet. Precis samma sak hände för övrigt när Martine Aubry vann partiledarvalet i socialistpartiet över Ségolène Royal med en promille för ett par år sedan.

UMP leds nu av en trojka av tre gamla premiärministrar, Jean-Pierre Raffarin, Alain Juppé och Francois Fillon, fram till nytt partiledarval i höst. Men UMP befinner sig i ett tillstånd av total upplösning. Tidningen L´Express chefredaktör Christophe Barbier är  en av flera politiska iakttagare i Frankrike som redan dagen efter EU-valet i söndags spådde att partikartellen går i graven före årets slut och att den som ska leda högern i nästa presidentval måste bygga en ny bas av aktiva valarbetare.

Socialistpartiet befinner sig i samma krisläge. Där personifieras sänket av landets president Francois Hollande. Han är kanske Frankrikes mest hatade man just nu. Väljarna har vänt honom ryggen och majoriteten av de 14 (!) procenten som röstade på PS i EU-valet skulle önska sig en annan ledare i Elyséepalatset än han. Han är så ifrågasatt att hans ställning såväl nationellt som inom EU hindras högst avsevärt. Han enda räddning är att han skyddas av femte republikens konstitution som ger presidenten stora formella befogenheter. Han kan fortfarande fatta självständiga politiska beslut och ta utrikespolitiska initiativ utan att fråga nationalförsamlingen.

Han kan emellertid inte stifta lagar utan att ha en majoritet hos de folkvalda parlamentarikerna bakom sig. Delar av den socialistiska gruppen i nationalförsamlingen drar sig steg för steg bort från honom. Ännu har denna grupp inte öppet revolterat mot Hollande och hans regering men det skulle inte förvåna om detta sker redan under 2014. Det finns ett starkt missnöje över Hollandes och Manuel Valls så kallade ansvarspakt som innebär lättnader för företagen och kostnadsbesparingar inom den offentliga sektorn. Franska socialister är av tradition motståndare till offentliga nedskärningar och anser inte att företag behöver lättnader på skatteområdet. En socialistregering har aldrig tidigare under det senaste halvseklet behövt agera med sådan strävhet som den nuvarande. Och ändå är de föreslagna besparingarna bara en västanfläkt mot vad som väntar inom ett eller två år.  Bara om  konjunkturen vänder rejält uppåt genom en internationell positiv utveckling och ger regeringen ett ökat handlingsutrymme kan situationen för Frankrike förbättras.

I dag torsdag organiserade studenter runt om i Frankrike en medborgerlig manifestation mot Nationella fronten. Tidningen Le Monde noterar att uppslutningen är svag. I miljonstäder som Lyon och Marseille samlar demonstrationerna knappt tusen deltagare var. Frankrike är demonstrationernas land. Det ska jämföras med att oppositionen mot samkönade äktenskap drev ut hundratusentals människor på gatorna, dessutom vid flera tillfällen, under förra året.

Varför händer allt detta i Frankrike just nu? Nationella fronten har stora framgångar. UMP bryter nästan ihop som gruppering. Socialistpartiet splittras också och saknar både ledning och en tydlig politik. Och medborgarna verkar inte heller agera spontant mot det som händer. När Jean-Marie Le Pen kom på andra plats i presidentvalet 2002 var protesterna många och högljudda. Nu drar ett tusental personer fram på Lyons gator för att protestera.

Frågan vad som händer kan förstås inte ges ett enkelt svar. Men vi måste anstränga oss att analysera och ge svar. För utan analys går det inte att sätta in motmedel mot den anstormning som kommer från de nationalistiska och främlingsfientliga krafterna. Franska antirasister och humanister har ett uppdrag att fullgöra.