Splittrat EU-motstånd i Frankrike

• maj 15, 2014
• Tomas Lindbom
• no comments

Jag skrev igår på bloggen om ett allt starkare EU-motstånd bland franska väljare. Mer än var tredje väljare är skeptisk inte bara till eurosamarbetet utan till hela EU-projektet. Det är ett dråpslag mot Europatanken men något ännu djupare. Ett ifrågasättande av de politiker som haft makten i landet sedan andra världskrigets slut och lotsat in Frankrike i ett allt djupare samarbete med sina grannar på den europeiska kontinenten. Det är ett avståndstagande från Europatanken som inte kan kopplas ifrån misstron mot eliten i Paris.

Nationella fronten har stark medvind genom sitt starka motstånd mot EU. Partiet har länge krävt att Frankrike ska lämna eurosamarbetet och nu kommer ännu mer radikala krav gentemot EU. Även Parti de Gauche (Vänsterpartiet) under Jean Luc Mélanchons ledning har vaknat till liv och kräver också att Frankrike ska lämna euron. Mélenchon har bara behövt läsa opinionsundersökningarna för att fatta beslut om en omorientering bort från Europa. Det är arbetarväljarna och de grupper som han behöver för att göra ett bra val som vänder sig mot Europa. Inställningen till EU är en klassfråga.

Jag konstaterade i gårdagens blogginlägg att det mesta som sker politiskt i Frankrike numera är ett folkets uppror mot överklassen, landsbygdens och de små städernas uppror mot Paris. Folket representeras i första hand av Nationella frontens väljare och av soffliggare som tidigare röstat på socialisterna eller partierna på vänsterkanten.

Det verkar som om maktens män och kvinnor inte har någon som helst känsla för hur de ska bemöta detta uppror och när de gör något blir det fel. Låt mig ta ett exempel. I dessa dagar, en dryg vecka före Europavalet, har Francois Hollande deklarerat att territorialreformen ska skyndas på. Han har själv lagt ett förslag om att ta bort de 95 departementen i Frankrike och minska antalet regioner för att öka effektiviteten i landets förvaltning. Detta är i ett avseende en nödvändig reform men ger ytterligare bränsle till den kritik som människor ute i landet riktar mot makthavarna i Paris. Nu ska vår lokala makt försvagas, tänker de. Allt ska förstås bestämmas i Paris…

Marine Le Pen gör som vanligt allt för att öka det folkliga missnöjet. Hon ställer sig på  tvären mot reformen men hon konstaterar också, med all rätt, att President Hollande beter sig märkligt när han sätter igång en dialog med alla partiledare kring denna fråga om lokal och regional förvaltning en vecka, fjorton dagar för det viktiga EU-valet. ”Kunde han inte ha väntat tio dagar?” frågar Marine Le Pen. En reform som ytterligare kommer att spä på missnöjet inför ett val tar kraft och uppmärksamhet från valrörelsen. Det är ologiskt och det kommer dessutom att märkas i valresultatet i form av ännu sämre siffror för Hollandes eget parti. Hur tänker han? Socialistpartiet behöver fokusera på rätt frågor och med kraft för att inte EU-valet ska bli samma katastrof som kommunalvalet. Han väljer istället att med ökad intensitet driva en helt annan fråga, omstruktureringen av regionerna, där han bara kommer att lyckas öka missnöjet i sina folkliga väljargrupper ännu mer.

Åter till EU-valet och splittringen mellan och inom partierna. Det stora EU-motståndet finns nu i princip till höger om högern och till vänster om vänstern. Naturligtvis skiljer sig motiven för avståndstagandet mot EU. I grunden är däremot misstron mot samarbete över landsgränserna i Europa densamma. ”Vi är Europas andra ekonomi. Vi borde klara oss själva”

Inom UMP finns det svåra spänningar mellan federalister, EU-vänner som ser EU som ett kapitalistiskt projekt och rena EU-skeptiker som närmar sig de högerextrema och nationalistiska gruppernas hållning. Det har gått så långt inom UMP att partiledaren Jean-Francois Copé häromdagen krävde att Henri Guiano, en uttalad EU-skeptiker som vägrar att rösta på UMP i valet ni i maj, bör uteslutas ur partiet. Guiano är ingen mindre än hjärnan i Elyséepalatset under Nicolas Sarkozys presidenttid och en av partiets mest framträdande talesmän i medierna.

Socialistpartiet är mindre splittrat, åtminstone offentligt, men har å andra sidan en så dålig ställning i opinionen att partiet ändå kommer att få uppleva ett stort nederlag i valet. Det enda parti som står stadigt på en positiv EU-grund är UDI, landets centerparti.

De två stora partierna, UMP och PS, befinner sig i dag i en närmast katastrofal situation opinionsmässigt. Det finns faktiskt viss anledning att oroa sig för hur detta EU-val ska sluta. Det kommer att få konsekvenser för hur regeringen ska kunna ta sig vidare under kommande arbetsår. Det finns en gräns för hur lågt förtroende en regering kan leva med även om den har majoritet i nationalförsamlingen. Hollande och hans regering lever verkligen farligt.