En tredje affär inom franska högern

• mars 7, 2014
• Tomas Lindbom
• no comments

Först avslöjade tidningen Le Point en affär där UMP-ledaren Jean-Francois Copé kopplades till ett företag som sålde tjänster till partiet UMP och fick rejält betalt, mycket mer betalt än vad som verkade rimligt. Så kom några dagar senare affären med Patrick Buisson, Nicolas Sarkozys främste rådgivare i Elyséepalatset under främst åren 2011 och 2012, som systematiskt avlyssnat sin chef och flera ministrar i regeringen utan deras vetskap. Och nu i dag skriver tidningen Le Monde om en ny korruptionsskandal under uppsegling. Även denna gång  är Nicolas Sarkozy i blickfånget.

Denna nya affär har sitt ursprung i misstankar om att Nicolas Sarkozy fått ekonomiskt stöd av Libyens president Muammar Khadaffi inför valrörelsen 2007. Dessa misstankar om korruption har föranlett två jurister att från 2013  telefonavlyssna Sarkozy, två ministrar som under olika perioder var inrikesministrar i dennes regering 2007-12, och även Sarkozys advokat Thierry Herzog.

Avlyssningen har samtidigt väckt misstanken att en mycket hög tjänsteman i Högsta domstolen försökt skaffa sig en eftertraktad reträttpost i soliga Monaco mot att han uppenbarligen läckt information om utredningen av Sarkozys eventuella inblandning i en annan affär; Liliane Bettancourt-affären. Denna affär har varit en följetong i media i flera år.  Sarkozy har bland annat delgivits misstankar för att på olaglig väg ha tagit emot kontanter av Frankrikes rikaste kvinna, Liliane Bettancourt, återigen  för att  bekosta valrörelsen 2007. De mest spektakulära inslagen i den affären har varit att polisen gjort husrannsakan hemma hos Sarkozy och att han en natt greps och kördes till Bordeaux för att där inställa sig till förhör hos åklagare.

Det finns anledning att ställa sig en rad frågor kring dessa tre affärer. Frågorna rör politik, juridik och moral. Men frågorna formuleras olika beroende på vem som ställer dem. Högern ser i dag gärna en konspiration av åklagare som varit i konflikt med Sarkozy under hela hans politiska karriär och särskilt under presidentåren och den nuvarande politiska ledningen i landet. I det centralistiska Frankrike är det inte orimligt att anta att åtminstone nuvarande inrikesministern, Manuel Valls, har varit medveten om och kanske också godkänt avlyssningen av förre presidenten, hans ministrar och hans advokat. Kanske har också Francois Hollande haft ett finger med i spelet. Så tänker i alla fall högeroppositionen. För vänstern är frågorna av moralisk art. Hur kunde Sarkozy och hans högerregering på ett så skamlöst sätt åsidosätta alla goda principer för regerande? Sarkozy har genom sina affärer kommit att kasta smuts över staten och statens uppdrag.

Vem drar nytta av dessa affärer? Det är den sorgliga frågan som också måste ställas. Inte vänstermajoriteten i alla fall. Det kanske avslöjas en affär nästa vecka som kastar smuts över den nuvarande regimen. Det räcker att påminna om Cahuzacaffären som bara är ett år gammal och som visade att den minister hos Hollande som skulle verka för en sund skattemoral själv placerat egna pengar olovligen i skatteparadis. Nej, antidemokrater och extrempartier tjänar på affärerna. Antidemokrater som vill ha lågt valdeltagande i de stundande kommunalvalen och ett parti som Nationella fronten som nu kan sitta på första parkett och se hur de etablerade partierna gör bort sig.

Cynikerna blir också fler i Frankrike. Det är lätt att bli cynisk när den ena affären avlöser den andra. Och att ingenting händer. När ska politiken tvättas från denna korrupta kultur? Knappast förrän en ny politikergeneration tar över och de politiska institutionerna reformeras. Så måste det bli. Och låt det ske innan Nationella fronten drar ännu fler fördelar av det korrupta läget i landet.