Allvarligt läge för Hollande

• mars 25, 2014
• Tomas Lindbom
• no comments

Resultatet av den första valomgången i det franska kommunalvalet blev som väntat dåligt för socialisterna. Men det handlar inte bara om förluster i valet. Partiet är i en trovärdighetskris; en kris som också innefattar höger- och centerpartierna i kartellen UMP. Nationella fronten däremot kan se ljust mot framtiden.

Det franska politiska landskapet ritades om på nytt i söndags med valresultatet från den första valomgången. Det är framförallt tre saker som vi kan notera: Socialisterna fick väljarnas dom efter två år av svagt regeringsinnehav. Högerkartellen UMP lever en osäker tillvaro men kan i någon mån räddas vidare som sammanhållen enhet tack vare socialisternas misstag. Nationella fronten drar fördel av väljarnas misstro mot de traditionella partierna och mot det politiska etablissemanget i stort.

Francois Hollande har inte lyckats som president hittills under sin mandatperiod. Det måste sägas trots säkert goda ambitioner och en del vettiga förslag. Men han har brustit på ett avgörande sätt på några punkter. Han har inte infriat förväntningarna från valrörelsen. Framförallt gäller det kampen för tillväxt och mot den höga arbetslösheten. Situationen är sämre i dag än 2012. Han lyckades med en mer utpräglad vänsterretorik locka till sig en del arbetarväljare i valet för två år sedan. En stor del av dem, förmodligen alla, har i dag lämnat honom och hans parti, för soffan eller för Nationella fronten.

Hollande och hans regering har bytt ståndpunkt i avgörande frågor vid flera tillfällen. I valrörelsen 2012 lovade Hollande en ny ton mot Europa. Han skulle försvara Sydeuropa mot Merkel i den då akuta ekonomiska krisen. Han gjorde tvärtom. Hans ekonomiska program för 2014 är ett näringslivsvänligt program. Nu handlar det inte längre om skattehöjningar för de rika utan om skattesänkningar för företagen. Glömt är parollen från valtalet i Le Bourget i januari 2012 där Hollande talade om sin huvudfiende: Finansvärlden.

Hollande har backat från flera förslag som han drev i valrörelsen. Han har dragit tillbaka förslaget om en koldioxidskatt. Han har sviktat i sin linje när det gäller reformer som skulle underlätta för homosexuella par att skaffa barn. Han talar om en fast linje men väljarna ser svaghet och osäkerhet på flera politikområden.

UMP har sedan 2012 genomlevt interna strider som skulle fått de flesta partier att krackelera fullständigt. Genom presidentens och regeringens misstag och allt mer sjunkande opinionssiffror har UMP ändå lyckats klara sig kvar som en tung kraft i politiken. Knappast rättvist men efter omständigheterna begripligt. UMP genomgår ständigt nya interna gräl och pinsamma affärer kring förre presidenten Sarkozy upptar medias intresse vecka efter vecka. Nu har ändå partikartellen chansen att erövra en del kommuner som tillhört vänstern sedan förra kommunalvalet 2008. Tillfälligt samlar sig detta högerparti och fick också närmare hälften av alla röster i kommunalvalets första omgång.

Nationella fronten är valets segrare trots att de långt ifrån ställer upp i alla kommuner med partipolitiska listor. Deras röstandel är därför  bara 6 procent men det ska jämföras med 2008 då partiet inte ens fick 1 procent av rösterna. FN står starkare än någonsin. De har framtidstro och när Marine Le Pen säger att det nu är slut på tvåpartistystemet i Frankrike så håller en del oberoende kommentatorer med henne.

Närmare 40 procent av väljarna avstod från att rösta i söndags. Det är rekord. Det är en tydlig signal om missnöje med de etablerade partierna. Andra missnöjda röstar alltså på FN. Men det kritiska är att partiet nu är starkare än ett missnöjesparti. Sakta men säkert sker en förändring av de franska väljarnas attityd till politikens innehåll och det gynnar detta parti. Mer av nationella åsikter och en ökad euroskeptisism. Mer av invandrarfientlighet. Det är inte så enkelt i dag i Frankrike som att säga att med lite bättre fart på ekonomin så återvänder väljarna till de gamla partierna. FN är ett protestparti men inte längre bara ett protestparti.

Det finns all anledning att följa den franska inrikespolitiken framöver. Den säger också något om Europas framtid. För Francois Hollande är det extra viktigt att han nu vidtar kloka åtgärder för att rädda sitt mandat. Han behöver en regeringsombildning men han behöver också visa att hans politiska förslag, särskilt inom det ekonomiska området, leder till resultat.