MIttenpartierna marginaliserade i Frankrike

• februari 17, 2014
• Tomas Lindbom
• no comments

Det är inget konstigt att kalla sig höger eller vänster i Frankrike. Ingen skäms över det. Snarare är det ett bevis på bristande politiskt  engagemang att beskriva sig själv som en mittenväljare.Dessutom har Frankrike ett valsystem som gynnar stora partier. Mittenpartierna däremot har fortsatt svårt att göra sig gällande.

Jean-Louis Borloo heter en fransk mittenpolitiker som ändå lyckas skaffa sig utrymme på den politiska arenan. Han har i flera år drivit sitt Parti Radical som är ett ganska kulturradikalt parti men samtidigt marknadsliberalt. Kan möjligen jämföras med folkpartiet i Sverige. Under åren med Sarkozy som president satt han som minister inom UMP-kartellen men med en mer mittenorienterad profil. Han var bland annat miljöminister i den regering som leddes av Francois Fillon under åren 2007-12.

Efter valet 2012 bildade Borloo UDI som markerade en viss distans till UMP samtidigt som partiet gjorde klart att de i alla lägen ville stå i opposition till Francois Hollande och hans vänsterregering. För ett halvår sedan bildade Borloo och hans UDI en form av koalition med Modem som är ett annat mittenparti som leds av Francois Bayrou. Bayrou har ställt upp i de senaste presidentvalen med viss framgång. En del moderata vänsterväljare hoppades att han 2007 skulle bli utmanare till Nicolas Sarkozy i den andra valomgången istället för Ségolène Royal. Orsaken var att Bayrou bedömdes ha större möjligheter att slå Sarkozy i andra valomgången än Royal. Men Royal kom till andra valomgången, erbjöd Bayrou ett samarbete efter en eventuell valseger men denne avböjde. Resulatet vet vi: Sarkozy segrade och Bayrou kom i opposition mot Sarkozy utan att samverka närmare med vänstern. Däremot valde han att stödja Hollande i den andra valomgången 2012 mot Sarkozy.

Borloo och Bayrou försöker nu samarbeta för att göra mitten något starkare. Det lyckas dåligt. Fransk politik är fylld av konflikter som bygger på misstänksamhet och utvecklas genom nya fula utspel. Bayrou och Borloo är väldigt olika som människor. Bayrou är sprungen ur den katolska miljön på landet. Han är humanist, universitetslärare och har en politisk profil som är social med ganska starka traditionella moraliska inslag. Han är i mycket en representant för det gamla Frankrike. Inte alls liberal, inte särskilt urban till sin typ. Läser garanterat hellre Balzac än börsrapporterna och inte heller lockas han av det mondäna Parislivet. Borloo är tvärtom. Älskar storstaden och rör sig i kändiskretsar. Är gift med en känd tevepresentatör. Tar sig gärna en dry martini eller två. En del påstår att det nog blir en tredje och en fjärde också om inte hans medarbetare hindrar honom. Han är kulturradikal och liberal i ekonomiska frågor. Han har förstått att miljöfrågan är viktig och att han kan vinna fler väljare i sitt upptagningsområde om han engagerar sig för en modernare klimatpolitik.

Det är alltså svårt att tro att dessa båda herrar kan samarbeta ens över kommunalvalen och Europavalet i år, än mindre hänga ihop fram till presidentkampanjen 2017. Mittenpolitiker tvingas ofta inse att de måste liera sig antingen med socialisterna eller högern för att få ett inflytande. Borloo är här mer pragmatisk än Bayrou som länge hoppats att kunna bli president i Frankrike. Borloo vill bli minister istället men förhandlar tufft för att få utrymme för sina frågor och sina åsikter i en högerregering.

Det franska politiska landskapet med en höger som drar mer åt Nationella fronten borde gynna mitten. Men franska väljare tror inte på mitten. De röstar i dag i större utsträckning på Nationella fronten istället. Många har också genom åren lagt sina röster på partier till vänster om socialisterna. Olika trotskistiska partier kan ibland i presidentval komma upp i sju-åtta procent medan en mittenkandidat knappast kommer så mycket högre. I val till nationalförsamlingen får mittenpartierna svårt att göra sig gällande på grund av att de slås ut i den första valomgången och sällan kommer med till den andra. Majoritetsval gynnar aldrig mindre partier.

De stora partierna, UMP och PS, ser till att täcka upp mitten. Hollande driver i dag en tydlig mittenpolitik. UMP skaffar sig allierade bland de små mittenpartierna och täcker också på det sättet upp mot mitten. Ingenting tyder alltså på att Borloo eller Bayrou kommer att flytta fram sina positioner under de närmaste åren. Dessutom lär en traditionell socialkonservativ moralist från landsbygden och en kulturradikal i Paris eleganta salar – med en dry martini i ena handen – knappast kunna fortsätta att samverka särskilt bra.