Borgmästarvalet i Paris styr snett för högern

• december 23, 2013
• Tomas Lindbom
• no comments

I mars är det kommunalval i Frankrike. Det är med spänning som politiskt intresserade i landet – och de är många – ser fram emot detta val. Av flera skäl. Det som skapar stort intresse är valen av borgmästare i de stora städerna, särskilt i Paris. Det är kända ansikten, ofta från rikspolitiken, som samtidigt söker en åtråvärd borgmästarpost. Den som blir högsta politiska ledare i Paris kan bli det i hela nationen. Se bara på Jacques Chirac!

Alla räknar med ett katastrofval för socialisterna i kommunalvalen. Det går i princip alltid dåligt för regeringspartiet i kommunalvalen. De ger gemene fransman chansen att uttrycka missnöje med president och regering och missnöje är det som fransmän visar mest inom politiken. På något märkligt sätt samlar sedan nationen ihop sig när det kommer till presidentval och val till nationalförsamlingen. Då kan samma president få förnyat förtroende fast han varit uträknad i alla mellanval och i alla opinionsundersökningar under de fem år han regerat.

Socialisterna fasar alltså för det kommande kommunalvalen. Men kan ändå räkna med en och annan framgång och sker det – som det kan verka – i en eller två stora städer kan resultatet av valen förklaras som klart godkänt. Vem undersöker i hur många småstäder som socialisterna gått tillbaka? Paris kan mycket väl bli en framgång för det regerande partiet tack vare en duktig kvinna med fokus på lokala frågor och en utmanare till höger som lyckas skapa maximal oreda inom sin egen partigrupp.

Det handlar om Anne Hidalgo, en spanskättad kvinna som flyttade till Paris i vuxen ålder men blev hängiven huvudstaden. Hon byggde först upp sin karriär i 15:e arrondissemanget, ett prydligt medelklassområde med i huvudsak bostäder i södra Paris. År 2001 valdes Betrand Delanoë till borgmästare i staden och hon blev hans närmaste politiska medarbetare. De har varit ett strävsamt par under drygt tio år med stora insatser för att göra staden grönare. Nu är det dags för arvtagerskan att ta över, tänker socialisterna i Paris.

Hidalgo gör ett sympatiskt intryck i intervjuer. Anses duktig och gjorde intryck på parisarna när hon för ett år sedan tackade nej till en ministerpost i regeringen för att istället kandidera som borgmästare i Paris. En kandidatur som inte alls är så lätt att omvandla i seger. Hidalgo kände redan för ett år sedan till risken att parisarna röstar på en kandidat som inte representerar regeringspartiet. Dessutom har UMP, den franska högern, tydligt talat om att de nu vill återta borgmästarposten i den franska huvudstaden. Högern har med undantag för tiden med Delanoë alltid regerat Paris.

UMP har satsat på det unga stjärnskottet Nathalie Kosciusko-Morizet som alltid kallas NKM med fransmännens förkärlek att förkorta politikernamn med deras initialer. Hon var miljöminister under Sarkozys år vid makten. Hon anses briljant. Snabbtänkt och modern i sin framtoning. En typ som inte alls fungerar i de katolska delarna av Frankrike eller i de områden där Nationella fronten är stark. Hon är tvärtom hatad av den extrema högern som urtypen för det som kallas för bobo, bourgeois bohème, gruppen urbana medeklassmänniskor som har pengar, gillar affärer men samtidigt är radikala i samlevnadsfrågor. En avskyvärd grupp sedd med Nationella frontens ögon.

NKM borde fungera bra i Paris och hota socialisterna som i Frankrike är mycket mer bobo än socialdemokraterna i Sverige. Socialisterna i Paris har verkligen framgång hos många av dessa välmående medelklassväljare och har en profil sociologiskt sett som påminner om miljöpartiets i Stockholm. Nu är problemet NKM personligen. Trots hennes lämpliga profil lyckas hon varje veckan under den begynnande valkampanjen trassla till det för sig. Hon hamnar framförallt i konflikter med sina egna kandidater på vallistorna. Hon har ingått allians med partiet Modem vars ledare röstade på Hollande i presidentvalets andra valomgång. Det borde ge henne många marginalväljare till sitt läger. Men samtidigt retar hon upp andra kandidater som anser sig förfördelade. Hon ger intervjuer i rikspress där hon sågar vissa av sina egna och gör ett allmänt stökigt och nästan obehagligt aggressivt intryck.

Få vet förstås vad som händer internt. Kanske är hon utsatt för utpressning av kollegor som inte utlovas tillräckligt fina poster. Men i media gör hon ett manipulativt intryck och det räcker för att ge Hidalgo försprång i opinionsundersökningarna. Frågan ställs: Om hennes egna kollegor inte verkar lita på henne, hur ska då parisarna kunna lita på henne som borgmästare?

NKM har dessutom svårt att nå ut med ett program som på ett avgörande och på ett lockande sätt skiljer sig från Hidalgos. I många avseenden påminner de om varandra. Hidalgo är mer social, hennes kulturpolitik sträcker sig till mer marginaliserade grupper. Men båda är gröna, båda är mer eller mindre  bobo (NKM mer!). Båda vill att staden ska stråla och locka till sig turister och vara en modern storstad som ger goda förutsättningar för småföretagande.

Det som avgör valet kan mycket väl bli det faktum att NKM är mer stökig och mindre trovärdig än Hidalgo. Flera stora personligheter i staden markerar nu sitt stöd för socialisten Hidalgo. Senast har hon fått stöd av stadens stora nattklubbskung som berömmer henne för att lyssna och engagera sig mer för Paris än sin motståndare. Swinging Paris är alltså på gång för att stödja en socialist. De mondäna smokingklädda nattklubbsdirektörerna slår på sin bling bling-belysning för att hylla en kvinna som står till vänster. NKM bör oroa sig för valutgången.