Små ljuspunkter i den franska ekonomin

• november 29, 2013
• Tomas Lindbom
• no comments

Igår kväll upplät France 2, den tunga statliga kanalen, hela kvällen åt två herrar som borde ha politisk makt över den franska ekonomin men som för närvarande lever under osäkra betingelser och varken klarar av att styra landets ekonomi eller ens har auktoritet inom den egna regeringen.

Det handlar om ekonomi- och  finansminister Pierre Moscovici och industriministern Arnaud Montebourg. Den förre är också högst ansvarig inom det väldiga finansdepartementet i Bercy i östra Paris och därmed chef över Montebourg. Detta är dock inte den enklaste uppgiften för Moscovici. Montebourg står för en mer traditionell socialistisk linje; förespråkar mer av statlig styrning över näringslivet. Jobben ska skyddas genom statliga medel och hot mot företag som vill utlokalisera fabriker utanför landets gränser. Han är också en ganska bråkig typ som gärna ställer till oväsen och framför sina krav med ett mer burdust språk. Moscovici är diplomatisk och försiktig på gränsen till otydlig. Han står också för en mer socialdemokratisk hållning, lik den som presidenten i dag intar liksom för övrigt också premiärministern.Han har ändå visat sig sakna den auktoritet som krävs på denna utsatta post.

Problemet gäller inte i första hand relationen mellan dessa båda herrar som från tid till annan har varit ansträngd. Problemet består av att finansdepartementet tappat initiativet  i krisbekämpningen, nu senast till premiärminister Ayrault. Den senare har utan att rådfråga Moscovici inlett en stor samtalsrunda med olika intressegrupper i det franska samhället kring en mycket viktig fråga; utformningen av skattesystemet i landet. Moscovici blev informerad om detta initiativ kvällen innan det blev känt i media.

Det är naturligtvis uppseendeväckande och det visar att premiärministern och säkert också presidenten inte har tillräckligt förtroende för finansdepartementet. Moscovici lovade i teve några dagar före Ayraults utspel att skattepolitiken ligger fast. Nu har den redan förhandlats med alla stora fackliga organisationer, med arbetsgivarorganisationerna och med de politiska partierna i parlamentet. Premiärminister Ayrault har lyft hela skattefrågan från finansministern och hans budgetminister.

Kraven på regeringen att lösa den ekonomiska krisen har skärpts. De kommer från i stort sett alla organisationer i Frankrike. Ingen är nöjd men kritiken och vinkeln på problemet skiftar mellan olika grupper. Tyskland och EU:s kommisionärer och ledare är missnöjda. Det går för långsamt. Frankrike gör inte tillräckligt för att lösa de strukturella problemen. Hollande och hans regering tar små steg men de är inte tillräckligt många och stora för att lugna Bryssel, Berlin och knappast heller den internationella finansvärlden.

Ayraults utspel ska ses i det sammanhanget. Han inser att regeringen måste visa mer handlingskraft. Visa att den gör något mer substantiellt och en skattereform är förstås en sådan insats. Frågan är hur radikal den blir och om den löser några problem på sikt.

Oktobersiffrorna som gäller arbetslösheten visar på en liten nedgång men ingen vågar tro att den är ett tecken på att ljusare tider väntar. Hollande har nu erkänt att hans optimistiska prognos om en vändning i ekonomin till årsskiftet inte kommer att hålla. Det något märkliga var att hans svängning i prognosen kom dagen innan oktobersiffrorna med sänkt arbetslöshet offentliggjordes.

Fransmännen hoppas att krisen snart ska vara över. Det är fortfarande politiskt omöjligt att genomföra åtstramningspaket som det som Göran Persson genomförde på nittiotalet eller Gerhard Schröder för tio år sedan. En radikal reformering av den franska ekonomin med radikala neddragningar av den offentliga sektorn är otänkbart. De franska företagen släpar också efter i sin modernisering. De klagar på skatter och pålagor men de är också själva omoderna och saknar konkurrensförmåga. Frankrike är ett land som inte accepterar att tävla på de villkor som i dag gäller på den internationella marknaden. Den franska modellen gäller såväl i stat som i företag.

Små ljuspunkter finns alltså vid horisonten när det gäller arbetslöshetssiffrorna. Men de ekonomiska motorerna surrar fortfarande svagt. Tillväxten är 0 och konkurrenskraften med andra länder svag. Hur ska det gå? Det finns fortfarande minst lika stor anledning att känna oro för landet och dess framtid. Skulle de internationella investerarna höja räntan på de franska statslånen lär Frankrike gå in i en riktigt allvarlig kris.