Det gammalmodiga Frankrike

• oktober 30, 2013
• Tomas Lindbom
• no comments

Jag stämmer träff med en av mina vänner i Paris. Han har bott här i över ett decennium och får i dag räknas som mer fransk än svensk. Vi möts på restaurangen Pramil på rue Vertbois i den norra delen av Marais, ett av Paris mest charmiga kvarter med ett livligt kulturliv och flera fina restauranger. Ägaren, en man i den övre medelåldern, går omkring i vit kockmundering och visar upp en ståtlig mage. Han har njutit av livets goda, det kan vi se på kroppsomfånget. Och vi njuter av hans kök som är klassiskt franskt och mycket välsmakande. För 33 euro äter jag en trerätters middag bestående av en kaka gjord på blomkål (!), havsaborre med auberginer och oliver samt en hallonkaka till efterrätt. Varje rätt är värd kontemplation. Du äter och talar om vad du äter. Maten är värd det.

Varför är Frankrike så gammalmodigt? Jag frågar min vän som dagligen analyserar det franska samhället i sin yrkesroll som skribent och föreläsare. Vi har båda läst om de senaste händelserna  i Bretagne där grisbönder bränt bilar och på det skarpaste bekämpat regeringens förslag om att införa en miljöskatt på miljöovänliga transporter. Reaktionerna har blivit så starka att regeringen igår beslöt att dra tillbaka förslaget. Inte definitivt men i varje fall på obestämd framtid. Det är för övrigt det sjunde skatteförslaget som regeringen dragit tillbaka eller omarbetat efter sitt tillträde för arton månader sedan, enligt dagstidningen Le Monde.

En regering ska vara stark för att få igenom nya reformer i landet om dessa reformer hotar någon stark intressegrupp i landet. Bönderna har hållits under armarna av rikliga EU-bidrag i decennier och deras jordbruk moderniseras inte i samma takt som i länder som Tyskland, Danmark och Sverige. Enligt analytiker på området blir det en kollision mellan böndernas höga kostnadsläge och den förhållandevi låga sofistikeringsnivå i både tillverkningsmetoder och  i de produkter som tillverkas. Det går inte att producera som länder i Asien och sälja varorna till betydligt högre priser. Kedjan med mellanhänder lär också fördyra.

Nu gäller det inte bara jordbruket. Frankrike har samma problem med bilindustrin. Frankrike sitter fortfarande fast i sitt centralistiska tänkande, säger min vän vid matbordet. Kanske är det bara Tyskland i Europa som har förutsättningar att producera bilar men fransmännen kan inte släppa tanken på att äga bilfabriker. Regeringen fortsätter att pumpa in pengar i en industri som inte längre är lönsam.

Frankrike lyckas fortfarande producera lyxartiklar – där finns en efterfrågan från kunder inom och utom landet – och att tillverka tåg och flygplan. I övrigt ser det mörkt ut. Men Frankrike har självbilden av att vara ett stort industriland och bränner miljarder på att upprätthålla den bilden.

Bakom de klassiska liberala argumenten om för hög företagsbeskattning och rigid arbetsrätt finns en viss men ändå begränsad substans. Ett land som Sverige har kunnat förena hög välfärd och trygghet för människor med god lönsamhet i företagen. Snarare är det oförmågan i Frankrike att förändra produktionsinriktning, släppa på protektionismen och skapa en bättre samverkan mellan fack och arbetsgivare. Det finns i landet en misstro mot förändringar som är direkt hämmande för näringslivets utveckling och en modernisering av den offentliga sektorn.

I Sverige pågår debatten om farorna med alltför mycket bruk av mobiltelefoner. Föräldrar ser inte sina barn utan bara sina sms och facebooksidor. Det slår mig när jag åker tunnelbana i Paris att nästan ingen har sin mobil framme. En middag med en fransman avbryts inte av att det piper i hans telefon och att han måste läsa om vad hans vänner gör för ögonblicket.

Jag pratar om utbrändhet med en fransman som sitter på en chefspost på en av de stora bankerna. Han läser aldrig jobbmail hemma på kvällarna eller under helgen. De flesta yrkesarbetande har inte ens tillgång till sina jobbmail utanför arbetsplatsen. Tänk vilken efterblivenhet i fråga om uppkoppling och tillgänglighet. Men denne fransman kan heller inte peka på några fall av utbrändhet i hans omgivning på jobbet eller i vänkretsen. I Sverige är utbrändhet ett allvarligt problem.

Fransmännen har mobiler och facebooksidor men deras liv kretsar inte kring dessa fenomen. Jag återvänder till min vän på restaurang Pramil. Det franska köket som vi avnjuter har tusentals rätter och ännu fler varianter på temat. Men det är klassiskt. Vi känner igen dess grundkoncept och de så kallade etniska restaurangerna i stan är ändå på marginalen. Bagerierna serverar samma onyttiga baguetter som alltid och det är nästan omöjligt att få tag på rågbröd i denna stad.  Kaffet smakar som det alltid gjort – illa – och du får gå kilometer i huvudstaden för att få tag på en latte.

Listan kan göras hur lång som helst. Frankrike är gammalmodigt och traditionellt i många avseenden men då måste man jämföra med länderna norrut i Europa. Och det gör franska analytiker av samhällsfrågor i dag. Alla talar bara om Tyskland och ibland om USA, Storbritannien, Nederländerna och Sverige.

Det måste samtidigt säga: Förändring är inte alltid bra och många gånger kan jag verkligen i den franska miljön. Tänk så skönt att min vän och jag nu suttit i tre timmar till bords på Pramil och ingen av oss har ens haft tanken på att ta fram våra mobiler. Nu betalar vi, reser oss från bordet och går ut i Parisnatten. Vi gör en snabb koll på våra telefoner men stoppas snabbt ner dem igen. Vi har faktiskt några ämnen ytterligare som vi måste avhandla innan han springer ner i tunnelbanan och jag promenerar mot min bostad.