Arbetslösheten ökar men tillväxten är 0

• oktober 28, 2013
• Tomas Lindbom
• 1 comment

Det ser fortsatt bekymmersamt ut för den franska ekonomin. Det står klart när septembersiffrorna har redovisats. Arbetslösheten under en månad har ökat med 60 000 personer, nu till den obehagligt höga siffran 3 300 000. Tillväxten däremot står och stampar kring 0. Hur ska ett land kunna minska sin arbetslöshet när företagen inte producerar tillräckligt eller snarare säljer för dåligt. Exporten har varit ett stort franska problem i tio år. Och den inhemska konsumtionen har stagnerat. Människors köpkraft bara minskar. Man behöver inte vara nationalekonom för att förstå att Frankrikes kris består och snarare förvärras år från år.

Francois Hollande står i skottgluggen för all den kritik som kommer från såväl företagare som fackliga organisationer, den politiska oppositionen till höger och till vänster och medborgarna i största allmänhet. Häromdagen förklarade presidenten -för vilken gång i ordningen kan vi inte minnas längre – att hans politik ligger fast, att det vänder kring årsskiftet men att han och hans regering varje dag arbetar för högtryck på att förändra situationen till det bättre.

Denna positiva inställning är förstås nödvändig för en regering men är den trovärdig? Ekonomer menar att det går att tillfälligt minska arbetslösheten genom olika statliga stödinsatser och det görs. Det kan alltså möjligtvis bli en liten minskning av arbetslösheten om några månader. Men få eller inga tror att den blir bestående. Regeringen vågar inte förändra politiken drastiskt och med små justeringar lär inget hända. Vänsteroppositionen kräver att åtstramningspolitiken avskaffas. Låt underskottet växa om nödvändigt. Det viktiga är att ge människorna i landet större ekonomiskt svängrum för att kunna konsumera. Satsa på företagen, säger företagarna och de liberala ekonomerna. Stäng gränserna, säger Marine Le Pen som också förordar en återgång till francen.

Hollande och hans regering vågar inte överge målen att minska underskottet eftersom den då får hela EU och finansvärlden emot sig och det skulle äventyra landets ställning. Regeringen kan inte sänka skatterna och avgifterna för företagen och liberalisera lagarna som reglerar till exempel uppsägningar. Då skulle den undergräva det sista som finns av förtroende i de egna leden. De kan förstås inte heller ansluta sig till en protektionistisk linje som Nationella fronten och vissa på yttersta vänsterkanten kräver. Det vore ren självmordspolitik för landet.

Hollande och hans regering gör som Sarkozy och tidigare regeringar. Försöker balansera mellan de olika positionerna. Inta en moderat mittenlinje och hoppas på en konjunkturökning i Europa. Frågan är vad Francois Hollande säger till sina väljare om arbetslösheten fortsätter att öka också de första månaderna 2014. Då har hans löfte om bättre tider för fransmännen inte infriats. Då står han där med historiens sämsta opinionsstöd och en ytterligare förvärrad ekonomisk kris.

Hollande och hans socialistiska regering har gjort en del bra saker. Framförallt har den skapat förutsättningar för samtal mellan fack och arbetsgivare. Dessa samtal har lett till flera viktiga avtal som gjort situationen på arbetsmarknaden mindre explosiv och hindrat många olönsamma strejker. Den har inrättat en stor bank, till hälften statlig och till hälften privat (Bpi France) , med goda ekonomiska förutsättningar att stödja lovande industriprojekt i landet, både på nationell och regional nivå.

Frankrike befinner sig i en strukturell ekonomisk kris. Landet har svårt att moderniseras. Visst finns det anledning att vara skeptisk mot en del av näringslivets krav på avregleringar som leder till en otryggare arbetsmarknad för de anställda. Men det hindrar inte att landet har en övertung offentlig sektor. Det kan inte vara effektivt med 30 000 kommuner. Många offentliganställda har anställningsvillkor som vida överstiger den nivå som fransk ekonomi tål. Hela den offentliga verksamheten är så in i detalj reglerad att den kväver möjligheterna till utveckling för de anställda i lika hög grad som för myndigheterna och kommunerna i sig.

Många insiktsfulla bedömare i Frankrike brukar sammanfatta sin kritik mot de politiska ledarna med orden: ”Det saknas mod”. Frågan är hur långt landet ska löpa mot katastrof innan någon på allvar vågar utmana alla gamla regler och föreställningar och ge landet en chans att vitaliseras. Och måtte de politikerna inte komma från Nationella fronten.