Frankrike ser på tyska valet

• september 21, 2013
• Tomas Lindbom
• no comments

Det tyska valet är betydelsefullt för Frankrike. Ja, det vore ännu korrektare att säga att Tyskland och den tyska ekonomins framfart de senaste åren inte lämnar den franska politiska klassen någon ro någon dag på året. Nu tror alla i Paris att Angela Merkel blir omvald, att Peer Steinbrück är en svag utmanare och att ingen annan heller kan utmana die Kanzlerin.

Jag befinner mig i Berlin en vecka runt valet tillsammans med en studiegrupp från Arenagruppen. Det är en avslagen valrörelse. Vi träffar representanter för SPD och de gröna. Ingen tror på seger. Möjligheterna för en stor koalition mellan CDU/CSU och SPD är ganska stora, särskilt om liberalerna inte kommer över spärren till förbundsdagen på 5 procent. De gröna kan också komma att inbjudas till regeringssamverkan med CDU/CSU. Dessa alternativ lockar inte vänsterpartierna. Angela Merkel sitter kvar som förbundskansler. Hon har genom sin kompromissvilja och utslätade retorik lyckats döda all politisk lust i landet. Det går inte att opponera. Hon tar udden av alla förslag till alternativa lösningar på de politiska vardagsproblemen genom att stjäla budskapen från motståndarna och sedan sudda ut dem så mycket att inget återstår. En besynnerlig politik och en besynnerligt avslagen valrörelse.

I Frankrike skriver tidningarna om ett nytt tyskt ekonomiskt under. De franska liberala ekonomerna hyllar Gerhard Schröders Agenda 2010 som inneburit starka nedskärningar i den offentliga sektorn och en mycket föredelaktig situation rent kostnadsmässigt för de tyska företagen. Schröder har gjort det i Tyskland som de liberala ekonomerna i Paris drömmer om att en fransk president skulle göra. Merkel fortsätter denna linje, möjligen i en något mer social riktning än hennes socialdemokratiska företrädare. Det är svårt för den politiska vänstern i Frankrike att sticka hål på de bubblor som finns kring den tyska ekonomin. Alltfler tyskar lever under mycket fattiga förhållanden. Lönerna har pressats ner rejält för de fattiga grupperna. Arbetslösheten är lägre än i de flesta andra europeiska länder men villkoren för en stor grupp i landet har avsevärt försämrats.

Merkel står också för politisk stabilitet bland de politiska bedömarna i Paris. Hon är obestridligen den ledande politikern i Europa. Hon bestämmer var skåpet ska stå. Sarkozy gick i hennes ledband och det gör också Francois Hollande. För Frankrike är det otänkbart att hon skulle ersättas av en annan ledare i Berlin. Det skulle skapa förvirring för fransmännen. Det finns helt enkelt inte i deras världsbild att vakna upp på måndag och ha en socialdemokratisk kansler i Berlin.

Frankrike plågas i en mening av att vara nummer 2 i Europa. Samtidigt beundrar fransmännen den tyska förmågan att skapa sin starka ekonomi. De växande sociala problemen i Tyskland viftas alltså bort. Fokus ligger på makronivån. Vilket land har den bästa motorn som ger mest tillväxt och minst arbetslöshet. Endast den alternativa vänsterns ekonomer, de gröna och Parti de Gauche under Jean-Luc Mélanchon granskar Tyskland med ett kritiskt öga och lyfter fram de växande sociala klyftorna.