Det mörknar över Hollandes horisont

• september 26, 2013
• Tomas Lindbom
• 1 comment

Frankrikes president Francois Hollande har sämre opinionssiffror än någon annan president under ett halvt sekel. Efter sommaren har han tappat ännu mer i opinionen och i dag är 76 procent av väljarna missnöjda med honom.

Två av tre väljare är alltså missnöjda. Det är en fruktansvärt hög siffra av missnöje. En fransk president ska inte jämföras med en partiledare i en parlamentarisk demokrati. Den förre har rollen att samla hela folket. Han eller hon ska inte bara representera sitt parti.

Opinionsundersökningarna visar också att fransmännens inställning till sin president är lika delar resignation som ifrågasättande av hans förmåga att leda landet. Franska folket i allmänhet tror inte att presidenten har redskapen för att lösa krisen. Han har ingen trovärdighet helt enkelt.

Skattefrågan är ett problemområde. Hollande ville höja skatterna för de rika men inte för de andra. Så har inte riktigt blivit fallet. Momsen har höjts och det drabbar alla. Skatterna skulle bidra till att jämna ut klyftorna men stora grupper av låginkomsttagare tycker sig snarare se att klyftorna ökar.

Arbetslösheten har ökat under hela Hollandes mandatperiod med undantag för senaste månaden då kurvan bröts med en mycket svag minskning. Regeringen och partiledningen hoppas att Hollandes förutsägelser om en tydligare sänkning av arbetslösheten mot slutet av året ska infrias. Då bör opinionen svänga, tror de. Men opinionsanalytikerna tror inte det. Det krävs mer än så för att Hollandes popularitet ska öka.

Köpkraften är ett återkommande ämne i den franska debatten. Den är låg och den bidrar till missnöjet. Fransmännen är ett i grunden missnöjt folk. De irriterar sig på höga priser och att pengarna inte räcker. Eftersom många hushåll bara lever på en inkomst och många unga inte får jobb så förblir köpkraften låg.

Statsskulden ökar trots besparingar. Det blir ännu ett argument för missnöjda fransmän att rikta som kritik mot presidenten. Hollande gör en del för att minska på omfånget i den offentliga sektorn men det syns inte i budgetunderskottet. Han vågar inte bestämma sig om han ska ta till en riktig svältkur eller om han som vänstern under Jean-Luc Mélanchon föreslår; låta budgetunderskottet öka ännu mer, stimulera ekonomin och få igång en ökad konsumtion.

Frankrike är landet som levt i välmåga med god välfärd och hög konsumtion även i låg- och mellaninkomstgrupper. Så såg det ut under 70-talet och fortfarande under 80- och 90-talet gick det att upprätthålla en hygglig standard. Sedan femton-tjugo år tillbaka har läget försvårats. Frankrike är ett politiserat land. Presidenten har givits mycket makt för att ta hand om människornas livsvillkor. Han eller hon ska se till att jobben finns kvar och att företag inte flyttar utomlands. Presidenten ska värna om sina medborgare och skydda dem mot andra länder och mot invandring som tar jobben eller bidragen ifrån dem. Presidenten har ansvar för arbetslöshetssiffrorna och för köpkraften. Allt är politik. När företagen går dåligt är det också regeringens ansvar.

Francois Hollande får nu inte heller stöd i sin krigspolitik. Han fick applåder för den militära insatsen i Mali men hans krigiska tongångar i Syrienkonflikten är fransmännen kallsinniga till.

Allt som Hollande gör just nu är dåligt i fransmännens ögon. Snart börjar också partiets egna kandidater i lokalvalen som hålls i mars nästa år att oroa sig. Alla väntar sig en storförlust och socialistiska borgmästare riskerar att förlora sina jobb.

Hollande kan fortfarande luta sig mot en majoritet i nationalförsamlingen. Men de gröna och vänsterpartiet har tagit sin hand ifrån honom. Han är ensam och stretar på i motvind. Bara en radikal konjunkturförändring till det bättre kan ändra läget. Det är fullt möjligt men vore det val i dag skulle han gå en smärtsam förlust till mötes.