Lättnad inom regeringen men nya konflikter på gång

• augusti 19, 2013
• Tomas Lindbom
• no comments

Ett nytt politiskt arbetsår i Frankrike startar normalt när augustikvällarna börjar bli lite mörkare. Särskilt i år när president och regering knappt  tillåtit sig någon semester över huvud taget. Nya siffror om tillväxt i ekonomin uppmuntrar regeringen och president Francois Hollande men spänningarna inom regeringen oroar, främst mellan inrikes- och justitieministrarna.

Så är det dags igen. Ett nytt politiskt år i Frankrike. Ett år som innehåller två viktiga val; dels i kommunerna och dels till Europaparlamentet. Fransk politik behöver ändå knappast några val. Temperaturen blir periodvis tillräckligt hög ändå med hårda debatter och politiska skandaler. Opinionsinsituten fyller alltid på med dramatiska siffror om politiker som ligger illa till i väljaopinionen. Under det senaste året har de politiska journalisterna och de ansedda politologerna på universiteten tävlat i att tolka President Hollandes låga opinionssiffror och varnat honom för en mycket mörk framtid. Men, som sagt, nu är det ett nytt år. Nya bråk, nya siffror och nya val – den som fått det franska politiska giftet i blodet kan se framemot tio, elva månader av spänning och intressanta händelser.

För första gången har regeringen fått mätningar om konjunkturen som inte pekar nedåt. Europa med undantag för de sjuka länderna i den södra delen verkar ha stabiliserat sig och kan till och med glädja sig åt en viss tillväxt. Det är ett osäkert trendbrott men ändå en välkommen nyhet för en hårt pressad president och en kritiserad regering. Francois Hollande har ständigt upprepat i sina tal och presskonferenser att det vänder i början av 2014. Kan han möjligen få rätt? Det är förstås som alltid mer en fråga om internationella svängningar men åtminstone kan han och hans regering konstatera att de inte direkt motarbetat den naturliga uppgången. Hollande har kunnat surfa på en europeisk uppgång och inte drunknat i vågorna.

Medierna har i augusti uppmärksammat en konflikt inom regeringen kring justitieminister Christiane Taubiras förslag till ny lag om brott och brottsbekämpning. Lagen är ännu inte presenterad men den är föremål för interna diskussioner och dessa diskussioner har sipprat ut till Le Monde. Inrikesminister Manuel Valls, som misstänkts ha läckt till tidningen, har tydligt markerat distans till justitieministerns tankar och förslag.

Kampen mellan dessa två ministrar förs på två plan. För det första är det den klassiska motsättningen i alla socialistregeringar mellan justitie- och inrikesministrarna. De förra är i allmänhet radikalare. Ett bra exempel är Robert Badinter som var justitieminister under Francois Mitterands tid och som drev igenom lagen mot dödsstraff. Inrikesministrarna har alltid representerat en mer hårdför, repressiv linje. Ett exempel är Marseilles borgmästare Gaston Deferre, inrikesminister under samma tid som Badinter.

Christiane Taubira, känd för att ha varit den drivande i nationalförsamling och senat under debatten om samkönade änktenskap i vintras, är i princip motståndare till fängelser som hon ser som ineffektiva förvaringsplatser för brottslingar. Hon tror mer på preventiva åtgärder och sociala reformer för att motverka brottsligheten. Manuel Valls är en klassisk inrikesminister. Han påminner inte så lite om Nicolas Sarkozy i åsikter, bara lite mer modererad än sin föregångare. Sarkozy var inrikesminister innan han blev president. Valls talar gärna och öppet om hårda tag mot brottsligheten, berömmer polisens viktiga roll och försvarar brottsoffren i första hand.

Manuel Valls är den mest populära politikern just nu i Frankrike. Han har största stödet inom den moderata vänstern och ett ganska stort stöd också hos många väljare som står mer till höger. Han skulle enligt nya mätningar slå Sarkozy i en andra valomgång om det vore presidentval i år. Franska opinionen har de senaste åren svängt kraftigt när det gäller synen på lag och ordning. Medborgarna tror mycket mer på repressiva åtgärder och mindre på sociala reformer för att minska brottsligheten än de gjorde för tio år sedan.

Manuel Valls är också en man med höga tankar om sig själv och sin framtid. Han är tydlig med att han ser sig själv som en blivande presidentkandidat. Han vet att Hollande med all säkerhet kommer att ställa upp för omval 2017 men 2022 är fältet öppet för Valls.Han kommer då att vara 60 år vilket inte är någon hög ålder för en fransk politiker. Han representerar en politisk linje som traditionellt är minoritär inom det franska socialistpartiet men mycket håller på att förändras. Hollande har drivit starkt åt höger, inte minst sedan han blev president, och regeringen består i dag av en rad ministrar som kan betraktas som socialliberala eller socialdemokrater, det vill säga representanter för högerflygeln inom partiet. Valls kan mycket väl komma att bli den givna kronprinsen till Hollande.

I detta maktperspektiv blir alltså kampen mellan Valls och Taubira intressant. Den senare får stöd av några mer vänsterorienterade ministrar från socialistpartiet som Arnaud Montebourg och Benoit Hamon men också från de gröna och dess minister Cécile Duflot.

Samtidigt som högerfalangen inom socialistpartiet och regeringen växer sig allt starkare blir utrymmet också större för den del av vänstern som inte sitter i regeringen men som förväntas ge den sitt stöd. Kommunisterna och Front de Gauche med den karismatiske ledaren Jean-Luc Mélanchon hamnar alltmer i opposition. De tar avstånd ifrån regeringens ekonomiska politik och kommer med all säkerhet att ställa upp på Taubiras sida om hennes strid mot inrikesministeriet fortsätter att utvecklas och påverkar utformningen av hennes lagförslag i konservativ riktning.

President Hollandes politiska taktik är att ständigt balansera mellan olika krafter inom sin politiska majoritet. Han får allt svårare att klara den balansgången. Han uppfattas alltmer själv som höger inom partiet och får då en allt mindre trovärdighet när han ska medla. Dessutom är vänstern så stor och spretig att det är nödvändigt att som president sätta ner foten lite oftare än han gör. Han har alltid fått kritik för att vara otydlig och har kallats för le culbuto (gummigubben). Nu går han ner i spagat för att klara av att fånga in alla riktningar som presenterar sig inom vänstermajoriteten. Med tanke på att han verkar ha lagt på några kilo i sommar och inte ser så vig ut kanske denna fysiska prestation framöver kommer att blir allt svårare att genomföra.