Mitterrand och Hollande

• juni 18, 2013
• Tomas Lindbom
• no comments

De senaste dagarna har jag tittat på en gammal dokumentär i fransk teve om Francois Mitterrands liv. En fascinerande berättelse, inte minst därför att den verkligen lyfter fram hans komplexa personlighet. Och så jämför jag med hans lärjunge Francois Hollande som i sin retorik påminner om Mitterrand . Det är den enda likheten.

Francois Mitterrand bytte hållningssätt hela livet. I dokumentären beskrivs hans konungslighet som president. Samtidigt klipps det in ett uttalande från honom sju år före makttillträdet där han lovar att om han blir president ska han förändra och förenkla alla riter kring det monarkiska presidentskapet som det formades under de Gaulle. Han förklarade vid tillträdet som president 1981 att en mandatperiod på sju år räckte. En president som sitter längre kommer inte påverkas negativt av makten. Han lät sig omväljas och när han de sista åren var så märkt av sin cancer att han knappt kunde fullfölja sina plikter sa han till sina medarbetare: ”Jag ska sitta till slutet. Om inte annat, så av stolthet.”

Mitterrand bytte taktik under hela sitt liv. Han var folklig, intellektuellt lyssnande och reflekterande, dominant och maktfullkomlig i sitt presidentämbete på samma gång eller i perioder. Men hans vilja att bli president var lika stark som Sarkozys. Han var uträknad vid flera tillfällen men kom alltid tillbaka. Hans maktspel vid olika socialistiska kongresser var kalkylerat och skickligt. Hans utmanare om makten i partiet under trettio år, Michel Rocard, fick alltid dra det kortaste strået. När den senare blev Mitterrands premiärminister 1988 var det för att plågas och känna sin underlägsenhet.

Mitterrand bytte åsikt många gånger under sitt liv. Han började som anhängare till Vichy under kriget, Blev sedan motståndsman. Var borgerlig vänster under efterkrigstiden tills han började bygga socialistpartiet. I början av 70-talet tog han för första gången i sitt liv marxistiska begrepp i sin mun. Han fick till stånd ett gemensamt program med kommunisterna men trodde aldrig själv på programmet. Han vände på klacken till kommunister och rättrogna socialister 1983. Därefter var han endast Francois Mitterrand, Monsieur le Président. Han lovade på 70-talet att bli en normal president. Han blev en exceptionell president och fransmännen fascinerades av detta liksom de fascinerades av de Gaulle.

Francois Hollande har hittills framhärdat i att vara en normal president. Frågan är hur länge till. Det går inte så bra. Nu har han 27 procents stöd i befolkningen. Marine Le Pen har 40 procents stöd. Men Hollande vill också vara pedagogen som visar att hans politik är långsiktig och rätlinjig. Det är inte heller något som imponerar på franska väljare. Hellre nya utspel som spretar i alla riktningar och som visar att presidenten är aktiv än att vara rätlinjig och konsekvent. Och pedagogisk (Usch vilket tråkigt personlighetsdrag) och normal (Vem vill ha en ledare som är som alla andra!)

Francois Hollande kanske borde titta på samma dokumentär som jag gjort. Den är lätt åtkomlig på youtube. Hollande bör inse att franska väljare är både kunniga och smarta. Men de kräver mer av en president än ett program och en rak färdplan. De vill ha en stor och färgstark människa också som sätter känslorna i brand och som kan bli en förebild för landet och helst för hela världen.