Svagt med starka ledare inom franska vänstern

• maj 7, 2013
• Tomas Lindbom
• no comments

Francois Hollande tappar i alla opinionsmätningar och har nu bara stöd av var fjärde fransk väljare. Det är magert också runtomkring honom. Ingen i regeringen träder fram på allvar men möjligen finns det en kvinna i kulissen, beredd till ett återinträde i storpolitiken.

Frankrike behöver flera ledare för att fylla de tyngsta posterna inom politiken. Det gäller för varje större parti att ha en kandidat till presidentposten och en eller två som under ett femårsmandat kan iklä sig rollen som regeringschef, det vill säga premiärminister.

Få bedömare trodde att Francois Hollande skulle bli president. Han har alltid setts som en partigängare. Duglig och smidig, skicklig att nå kompromisser men inte den karaktär som kan företräda hela folket och stå över partierna i den mening som ligger i femte republikens presidentämbete.

Hollande blev president i ett läge när Frankrike sökte en mindre karismatisk ledartyp efter Sarkozy. Efter ett år söker Frankrike åter en ledare med större vingbredd. Men vilka skulle kunna ta Hollandes plats inom vänstern? Svaret är: Ingen. Det är inte troligt att socialistpartiet vill öppna för primärval inför presidentvalet 2017. Hollande kommer – om han vill – att ostört söka omval.

Däremot behöver socialistpartiet hitta kandidater till premiärministerposten och på sikt kandidater som kan axla presidentposten. Det är ett faktum att männen och kvinnorna i regeringen har varit påfallande bleka. De har bundits upp av den ekonomiska krisen. Ministrarna har lite utrymme för reformer. De förvaltar eller bidrar till nedskärningar inom sina respektive fackdepartement.

Manuel Valls är i dag den populäraste av socialisterna. Han är inrikesminister, har visat gadden mot brottsligheten och intar en ganska tuff hållning när det gäller utvisning av till exempel romerna. Han fullföljer i mycket Sarkozys politik på detta område. Hårda tag lönar sig i dag i Frankrike.

Valls är ändå som så många andra förvånansvärt grund i sina resonemang. Även i Frankrike finns det gott om spin doctors och PR-folk som vingklipper politikerna och ser till att de säger rätt saker vid rätt tillfälle och måttstocken är opinionsmätningarna.

Premiärminister Jean-Marc Ayrault är ett under av tråkighet. Han är obrottsligt lojal mot sin president. Den förre tyskläraren tänker som en tysk grammatik. Inga undantag till reglerna.”Vår politik ligger fast”, säger han oavsett vilka stormar som viner utanför Hôtel Matignon där han huserar.

Utrikesminister Laurent Fabius är i dag en äldre erfaren statsman som inte fortsättningsvis kan aspirera på högre poster. Han har för övrigt som rekordung på 80-talet varit premiärminister. Nu ser han till att Frankrikes utrikespolitik sköts korrekt och det är något han klarar med elegans och –  arrogans.

Finansminister Pierre Moscovici är en högt begåvad man sprungen ur alla de elitskolor som en hög politiker helst bör ha gått igenom. Någonstans på vägen mot makten verkar han ha förlorat sin esprit, sin själ. En intellektuell, reflekterande radikal talar i dag som en enklare partiagitator. Ekonomi är kanske inte hans starkaste intresse – han drömde om att bli utrikesminister – men hans tal i parlamentet och annorstädes är påfallande tunna, särskilt om man jämför med hans intellektuella kapacitet.

Kvinnorna är lika många i regeringen som männen men männen styr. Det finns en kvinna som nu rör sig långt från makten i Paris men som kan komma tillbaka. Martine Aubry, borgmästaren i Lille och känd som den minister som för drygt tio år sedan drev igenom lagen om 35-timmarsvecka. Hon är  kunnig och viljestark.Hon har lång politisk erfarenhet, också som minister. Hon står till vänster om Hollande men tillräckligt pragmatisk för att kunna samla tillräckligt många väljare kring sin person.

Aubry förlorade primärvalet mot Hollande. Det berodde på flera saker, bland annat det faktum att Hollande starkare representerade en motvikt mot Sarkozy. Hon har definitivt en möjlighet att åter ta sig tillbaka till toppen i partiet. Hon var trots allt socialistpartiets generalsekreterare åren fram till valet förra året.

Ségolène Royal lär däremot inte ha någon framtid. Hon har inte Aubrys politiska förmåga och tyngd. Hon skulle inte heller kunna övertyga majoriteten av väljarna sedan hon 2007 gjorde en ganska slätstruken insats i valet mot Sarkozy.

Fransk vänster väntar samtidigt på det nya underbarnet som ska göra skillnad. Fransk vänster är i dag splittrad. I söndags demonstrerade den röda vänstern under Jean-Luc Mélanchons ledning. I regeringen sitter en ljusrosa samling av socialister. De gröna spretar mellan stöd för Mélanchon, stöd för Hollande och något mittemellan.Ingen person i dessa kretsar utanför socialistpartiet är tillräckligt samlande och tillräckligt stor som personlighet för att komma på tal som blivande president.

Frankrike tvingas precis som Sverige redan gjort se fram emot en torftigare uppsättning av politiker. Det blir allt viktigare att hålla koll på siffror, infria löften i alltmer detaljerade politiska sakfrågor och skala av sig alla särpräglade personlighetsdrag. Ett litet misstag är en stor katastrof. En vision, en djärv tanke får svag eller ingen effekt på politikens utformning och genomförande.