Högern splittras kring samkönade äktenskap

• maj 25, 2013
• Tomas Lindbom
• no comments

Frigide Barjot har varit den tongivande ledaren för Manif pour tous, den rörelse som drivit de stora kampanjerna mot Francois Hollandes lag om rätt för samkönade par att gifta sig och adoptera barn. Hennes kamp har varit framgångsrik och samlat katoliker av alla nyanser, vanliga konservativa fransmän och den politiska eliten till höger. Nu vänds framgången till sin motsats. Rörelsen splittras och splittringen blir ett politiskt problem.

Det såg länge ut som om UMP, den franska högeralliansen, skulle få vind i seglen och kunna ena sina skaror igen efter höstens konflikt om partiledarposten mellan Jean-Francois Copé och Francois Fillon. Francois Hollande visste att hans lagförslag skulle gå igenom i parlamentet men såg med ökad oro på den vrede mot förslaget som även skar in i väljargrupper som han behöver stöd ifrån för att kunna regera.

UMP deltog med liv och lust i flera massiva demonstrationståg mot regeringens förslag. Visserligen måste de acceptera att också representanter för Nationella Fronten gick i samma tåg och att vissa av de katolska ultragrupperna fanns med och spred slagord som kunde delvis störa deras egen närvaro. Ändå var hela rörelsen Manif pour tous en möjlighet för UMP att rikta kraften mot en extern motståndare, mot Hollande och regeringen, istället för att fortsätta en tröstlös intern strid om makten i den egna partialliansen.

Nu har verkligheten hunnit ifatt högern. Lagförslaget är igenom och stadfäst. Manif pour tous fortsätter ändå att demonstrera, nu närmast på söndag, mot förslaget och vill riva upp det. Sansade högermän inser att detta inte är möjligt. Hur ska till exempel en högerregering efter valet 2017 göra med de samkönade par som redan är gifta om de ska återinföra ett förbud mot äktenskap för alla.

Frigide Barjot vill på söndag driva linjen att nuvarande lag ska ersättas med en civilrättslig ordning där samkönade tillåts i princip samma rättigheter men utan att få gifta sig. Hon har nu blivit mordhotad av andra, mer extrema grupper inom Manif pour tous och föredrar att inte ställa upp på söndag. Hennes förslag får stöd av vissa inom UMP. Ytterligare en grupp, ledd av den tillförordnade partledaren Jean-Francois Copé vill upphäva lagen.

Manif pour tous är splittrat och mycket tyder på att de ställer upp med tre olika demonstrationståg på söndag. Det är ingen vågad gissning att rörelsen snart kommer att krympa och spela en mer marginell roll i samhället. Frigide Barjots dröm om att rörelsen skulle ställa upp i kommunalvalen nästa år förefaller mindre realistisk i dag.

UMP är nu tillbaka i den fas av splittring som partialliansen upplevde förra året. Lagen om samkönade äktenskap spelar en viktig roll i det politiska spelet i landet eftersom värdefrågorna blir alltmer avgörande för konflikten mellan regering och högeropposition. Francois Hollandes ekonomiska politik har dragit sig ytterligare mot mitten och gör det svårt för högern att opponera med den kraft som den behöver för att göra sig hörd bland väljarna.

Copé får stöd för sin linje att upphäva lagen av bland andra partiets ledare i nationalförsamlingen, Christian Jacob som också kommer att gå med i söndagens demonstration. Francois Fillon deltar inte på söndag och får stöd för sin hållning av bland andra förre premiär- och utrikesministern Alain Juppé, förre finansministern Francois Baroin och kandidaten till borgmästarposten i Paris, Nathalie Kosciusko-Morizet.

Splittringen inom UMP inskränker sig inte bara till en strid mellan anhängare till Fillon och till Copé. Det finns flera falanger inom partiet som har svårt att tåla varandra. Under en stark ledare kan alla dessa falanger samarbeta. Efter Sarkozy är partiet i realiteten ledarlöst och då framträder undergrupperna tydligare med sina olika karaktärer och politiska krav.

Lagen om samkönade äktenskap blev alltså inte någon lösning för UMP. Det kan till slut istället  bli den fråga som stärker regeringen och ger den lite arbetsro i denna tid av ekonomisk kris. Åtminstone över sommaren. Längre tid brukar inte franska folket ge sina makthavare. Därefter kommer garanterat nästa oroshärd och nästa politiska kris.