Högern ett år efter presidentvalet

• maj 14, 2013
• Tomas Lindbom
• no comments

Förre presidenten Nicolas Sarkozy joggar lika intensivt som vanligt på sin närmast dagliga runda i Parc Monceau. Han ger intryck av att vara samma person som under presidentåren; överenergisk, målmedveten och makthungrig. Han har sagt att han nu efter valförlusten ska tjäna pengar istället för att syssla med politik men tydligen verkar det offentliga livet med kampen om Frankrikes högsta ämbete vara det som lockar honom mest. Frågan är om han helt enkelt kan avstå från att på nytt ge sig in i kampen om presidentposten 2017.

Högern ett år efter presidentvalet uppvisar ett skrynkligt ansikte. Ingen självskriven ledare, inget program och konflikter både internt om makten och om inriktningen av politiken. Jean-Francois Copé är tillförordnad generalsekreterare i UMP i väntan på nytt val i höst. Samtidigt står det inte helt klart om detta val verkligen kommer att äga rum. Copés utmanare i det val som slutade med dött lopp i vintras, förre premiärministern Francois Fillon, ger oklara signaler om hur han vill lansera sig själv inför presidenvalet 2017. Först ville han kandidera som borgmästare i Paris vid valet nästa år. Han drog sig ur och koncentrerade sig på striden om partiets högsta post. Nu verkar det som om han ens söker kandidera till de primärval om presidentkandidaturen som UMP ska hålla 2016. Han verkar tro att det är möjligt för honom att komma in från sidan och ta rollen direkt som Hollandes utmanare 2017.

De yngre politikerna i partiet, Nathalie Kosciusko-Morizet, som kandiderar till borgmästarposten i Paris och Laurent Wauquiez som nu är vice ordförande i UMP kämpar fortfarande i skuggan av Fillon och  Copé. Partiet har svårt att förnya sig och konkret visa ett nytt ansikte för väljarna. Den smutsiga striden om generalsekreterarposten förra året gynnar inte UMP. Väljarna ser skeptiskt på både Fillon och Copé, ingen av dem lär på lång tid riktigt kunna tvätta av sig stämpeln som makthungriga och opålitliga politiker. Men partiapparaten verkar inte klara av att lansera ett fräscht, nytt namn som kan ena partiet och ge det en modernare profil.

Nicolas Sarkozy är en viktig orsak till att partiet har svårt att moderniseras. Han inger på ett märkligt sätt hopp hos många av de partiaktiva. Förra veckan visade France Television en lång dokumentär om Sarkozys liv och främst de fem åren i Elyséepalatset. Väljarna påmindes då åter om hans krokiga väg under sin mandatperiod. Han blandade och gav. En politiker med karisma men utan program framträdde tydligt. En politiker som bygger på handling men inte på idéer. Han var och är en man som du aldrig kan lita på när det gäller politikens innehåll.

Dokumentären påminde också tittarna om hur svårt det måste ha varit att arbeta i hans närhet. Rådgivarna i Elyséepalatset och minstrarna i regeringen var alla beroende av hans åsikter och utspel. De kunde aldrig lita på att han följde ett program som regeringen kunde enas kring. Titt som tätt körde han över både sina egna tidigare uttalanden och sina ministrars genom snabba, oväntade utspel.

Vi påmindes i dokumentären om hur Sarkozy 2007 bildade en regering med flera uttalade vänsterpersoner som utrikesministern Bernard Kouchner och förortsministern Fadela Amara, ledaren för  den antirasistiska organisationen Ni putes ni soumises. Dokumentären påminde oss lika mycket om hur han från 2009 och särskilt i valrörelsen 2012 drev en närmast främlingsfientlig politik. Då hade inte bara alla vänstersinnade ministrar försvunnit ur regeringen. Han hade tagit till sig Patrick Buisson som sin främsta rådgivare. Buisson, en man som under många år spelade en viktig roll i de högerextrema kretsarna och som aldrig svikit sina nationella och starkt värdekonservativa rötter.

UMP befinner sig ett år efter valet i ett tillstånd av förvirring. Ingen ledare och därför heller inget program. Franska partier styrs från toppen.Ledaren formar programmet. Copé fullföljer i stor utsträckning Sarkozys linje. Hård i invandringsfrågor , konservativ i värdefrågor och relativt liberal i ekonomiska frågor. Francois Fillon står för en äldre, social och katolsk konservatism kopplad med en sparsam hållning i ekonomiska frågor. Fillon är den som starkast försvarar Angela Merkel. Nathalie Kosiusko-Morizet skulle om hon blev partiets ledare vrida det mot en något mer moderat och modernt urban inriktning. Hon hade troligen inte haft något emot om UMP röstat för regeringens lag om samkönade äktenskap.

UMP:s aktiva kader tycks alltmer fjärma sig från det moderna Frankrike. Sarkozy gav genom sin vitalitet ett visst hopp 2007. Det skulle vara möjligt att hålla ihop ett parti som styrs med många föråldrade värderingar men som samtidigt drömmer om att locka väljare från den unga generationen. Den drömmen försöker många hålla vid liv. Väljarna lär inte ta risken att rösta fram Sarkozy en gång till. Ställer han upp 2017 är det kanske istället dödsstöten inte bara för honom utan för hela partiet. UMP lär inte heller få tillräckligt genomslag i folkopinionen om partiet lanserar Fillon eller Copé 2017. De är redan förbrukade som trovärdiga ledare i landet. Då återstår den yngre generationen med till exempel Nathalie Kosciusko-Morizet. Hon kommer sannolikt inte att få stöd av partiapparaten och av partiets högerflygel. Läget är alltså bekymmersamt för UMP och dess framtid.

Det finns en spelare till som komplicerar förhållandet för UMP; Marine Le Pen. Till henne och hennes roll återkommer jag i ett senare blogginlägg.