Franska förortskravaller och … Husby

• maj 23, 2013
• Tomas Lindbom
• no comments

Aulnay-sous-Bois. Jag tänker på kravallerna 2005 varje gång pendeltåget stannar till vid denna förort på väg till flygplatsen Charles de Gaulle-Roissy. Jag tänker på min intervju med gymnasieläraren varje gång tåget stannar vid Stade de France på samma sträcka mot flygplatsen. Läraren i filosofi som varje morgon gick sin promenad från stationen till skolan i Saint Denis utan att någonsin bli trakasserad. I skolan väntade var fjärde elev som var inskriven i hans klass. De andra drev runt i sitt bostadskvarter  någon kilometer därifrån dit han aldrig kunde gå utan att bli ifrågasatt, hotad eller kanske rånad eller nedslagen.

Paris är en segregerad stad. Segregationen handlar lika mycket om innerstadens över- och medelklass som arbetarklassen i vissa förorter och de arbetslösa och utslagna i vissa avgränsade kvarter. Ghettona är lika mycket de välbesuttnas kvarter runt Eiffeltornet som i dessa hopplöshetens och uppgivenhetens kvarter i Saint Denis.

Problemen fortsätter och växer sannolikt i de utsatta områdena. Arbetslösheten, särskilt bland ungdomar, blir ett allt större problem i alla grupper i samhället. Det är visserligen  tyst i dag om de utsatta förorterna i den franska politiska debatten. Regeringarna har satsat mycket pengar på upprustning av hus, stöd till arbetsförmedlingar och till resurser för skolorna. Kanske har det hjälpt lite. Inkomstklyftorna växer faktiskt inte på samma sätt som i Sverige.Förmodligen handlar det om en tid av återhämtning före nästa utbrott av frustration i dessa utsatta områden utanför stadskärnorna i de stora städerna.

Det är också så uppenbart att fokus på samhällsproblemen i medierna koncentreras på den lägre medelklassen och den gamla arbetarklassen. De riktigt marginaliserade grupperna talas det mycket mindre om. Den mediala debatten styrs i hög grad av de politiska partiernas agenda som tolkas av journalister och politiologer. De kommer inte förbi analysen av hur arbetslösheten påverkar till exempel Francois Hollandes opinionssiffror. Och ungdomarna i ghettokvarteren i Aulnay-sous-Bois röstar inte.

Samma debatt förs nu i Sverige efter kravallerna i Husby och andra Stockholmsförorter. Kommer något att hända? Jo, regeringen kommer att satsa lite mer pengar på dessa förorter. Fler jobbcoacher, satsning på stödpersoner i skolorna. Inget politiskt parti kommer att ställa frågan hur ett samhälle ska göra för att på allvar vända utvecklingen mot ökade inkomstklyftor, mot ökad segregation. Jo, till en viss gräns. Men inte när en ny politik på allvar skulle öppna innerstäderna för en verklig integration. Då kommer majoriteten av medelklassen att säga stopp. Oavsett riskerna för samhället på lång sikt.

Frankrike har aldrig varit ett jämlikt land.Upploppen Aulnay-sous-Bois och Husby handlar inte om att några kriminella bråkar och förstör för majoriteten. Det handlar inte om jobb och utbildning därför att ett segregerat samhälle kommer inte att erbjuda jobb och utbildning åt alla. Och alla kommer dessutom inte att efterfråga jobb och utbildning.

Jag trodde 2005 att Frankrike stod på randen till en revolt av typen 1968. Nu skulle förorternas frustration över utanförskapet stiga till den grad att det ledde till våld och politiskt uppror. Det var helt fel. Förortsungdomarnas frustration har lett till självdestruktivitet. En och annan bil eller människa kommer i vägen för våld. De själva går under i kriminalitet och droger och evigt utanförskap. Men det kan över- och medelklassen leva med i innerstäderna där de lugnt konstaterar att oroligheterna beror på kriminella element och andra som inte vill ta sitt ansvar. För medelklassen ser hoten annorlunda ut; recession och minskad köpkraft. Det går att leva i ett ojämlikt samhälle utan att det blir särskilt obehagligt för majoriteten av medborgarna. Hela vår historia är fylld av epoker  med betydligt större sociala klyftor och som överlevt med stark segregation, hårda lagar och en stark polis och militär.

Den avgörande frågan är om detta är ett gott samhälle. Det är förstås ett omänskligt samhälle som medvetet utestänger människor genom att inte ge dem rätt förutsättningar och dessutom lägga skulden på dem själva. Politikerna i Frankrike har sedan 2005 visat att deras solidaritet riktas mot deras egna väljargrupper, inte mot hela samhället och särskilt mot de mest utsatta. Kommentarerna från svenska politiker de senaste dagarna pekar på precis samma reaktion i vårt land.

I Husby kommer de boende att försöka rädda det som räddas kan.Men de behöver hjälp. Vi som bor i innerstadsghettona får fundera på hur vi kan bidra. Det som krävs är medborgarengagemang underifrån. Det är ingen idé att vänta på några radikala reformer från stat och kommun.