Francois Hollande i stor teveintervju om krisen

• mars 29, 2013
• Tomas Lindbom
• no comments

Francois Hollande sitter framför den politiska reportern David Pujadas i en specialbyggd studio i France televisions lokaler. Klockan är 20.15 på torsdagskvällen och årets kanske viktigaste framträdande av Frankrikes president ska ta sin början. Det går att känna av stämningen och spänningen i studion. För de flesta är han dömd på förhand. Nyheterna har strax före debattens början avslöjat den senaste undersökningen: Bara 22 procent av franska väljarna uppfattar Hollande som en bra  president. Det är ett historiskt rekord i bristande förtroende för landets president. Ändå kanske han kan övertyga en del väljare.

Nu blir det inte så. Hollandes röst är tunnare än jag minns den under valrörelsen. Mindre sprucken men det berodde på alla tal han hållit inför valet där rösten tagit stryk. Nej, nu finns det en liten osäkerhet i rösten och i gesterna. Han gör sitt bästa för att förklara sin politik.Han förklarar lite för mycket och lite för omständligt. Han har några nya förslag som han kastar in under intervjun. Men han verkar glad på slutet när tiden är ute – för övrigt en halvtimme efter utsatt sluttid. Intervjun varar 1 timme och 15 minuter. Han skämtar och småpratar med Pujadas. Jag får känslan att småpratet kring de sista mer vänliga frågorna verkar passa Hollande bättre. Han tycker det är skönt att få säga att han ber tittarna om ursäkt att han pratat så länge ikväll.

Självfallet kastar sig vargarna över honom direkt efter intervjun. Högeroppositionen är klar med sin dom. De skulle kunna säga att Hollande fullföljer Sarkozys politik för så är det i huvudsak. Hollande försöker vara konsekvent och modig. Han skär i de offentliga utgifterna, han ger näringslivet friska pengar till investeringar och han undviker skattehöjningar. Högeroppositionen kritiserar honom för att vara otydlig, bara jonglera med siffror, sakna en tydlig bild av vart han vill gå för att lösa krisen. Vänsteroppositionen, Parti de Gauche och kommunisterna, menar att problemet inte är kostnaderna för arbete som de menar att Hollande hävdar utan problemet med kapitalet. Vänsteroppositionen anklagar Hollande för att gå kapitalets ärenden och driva en politik som är alltför rigorös och därmed hindrar en naturlig tillväxt inom ekonomin.

Francois Hollande kom inte med många nyheter under intervjun. Hans övergripande mål är tillväxten. Den är enligt honom motorn för att lyckas med ekonomin i stort. Frankrike har sedan flera år tillbaka nolltillväxt. Så föreslår han vissa nya åtgärder: Pappersbyråkratin för företagen ska minskas och liknar det vid en chocksatsning. Företagsledare som tjänar mer än 1 miljon euro ska betala 75 procent i skatt under en tvåårsperiod. Detta bidde resultatet av hans löften under valrörelsen om 75 procentig marginalskatt för alla inkomster över 1 miljon euro. Han gav också besked om att regeringen längre fram kommer att lägga ett förslag till skärpningar av pensionsinbetalningarna. Han vill att fransmännen på sikt kommer att behöva betala in till sin pension under längre tid.

Alla ekonomiska mätningar pekar åt fel håll. Målet att minska budgetunderskottet till 3 procent vid slutet av 2013 kommer inte att infrias. Det säger nu även regeringen. Statsskulden ökar och nya siffror visar nu på cirka 90 procent av BNP. Arbetslösheten bara fortsätter att öka och har så gjort nu i princip varje månad sedan Nicolas Sarkozy tog över makten 2007. Frankrike har fått en kvarts miljon nya arbetslösa bara under Hollandes tio månader vid makten. Under Sarkozys fem år ökade arbetslösheten med en halv miljon. I dag går drygt 3 miljoner arbetslösa i Frankrike och inget tyder på att siffran kommer att sjunka.

Det är verkligen uppenbart att åtstramningspolitiken i Europa bara fungerar i de länder som går bra. I länderna med kris verkar denna politik bara leda neråt. Ändå är det få som kan eller vågar förorda ett alternativ. Vänsteroppositionens lösare tyglar vinner inget större stöd. Nationella fronten går framåt som missnöjesparti men få tror på dess ekonomiska politik med krav på att lämna eurosamarbetet.

Krisen är alltså djup och verkar närmast omöjlig att lösa i Frankrike. Hollande är otvivelaktigt en kapabel person och ingen kan klaga på kompetensen av ministrar i finansdepartementet. Det är snarare så att ingen sitter inne med ett recept som kan lösa krisen. Istället klagar människor på presidenten. Inte undra på att hans röst är lite tunn när han ska förklara i teve varför just han kan åstadkomma de glada förändringar som ingen annan lyckas med.