Nytt år för Hollande

• januari 1, 2013
• Tomas Lindbom
• no comments

Francois Hollande lär se tillbaka på 2012 med blandade känslor. Han lyckades vinna presidentvalet i våras och det var en imponerande bedrift av en politiker som fransmännen före 2011 inte tog riktigt på allvar. Hans första åtta månader som president har däremot kantats av motgångar. Den senaste var Författningsrådets underkännande av regeringens förslag om skattesatsen på 75 procent för inkomsttagare med en årsinkomst över 1 miljon euro.

Några dagar före årsskiftet fick Hollande och hans regering en smocka rakt i ansiktet. Conseil consitutionnel (Författningsrådet) underkände regeringens förslag om att lägga en skatt på 75 procent för inkomsttagare över 1 miljon euro per år. Observera att det rör sig om en inkomstskatt och inte berör förmögenheterna. För att vara korrekt: den del av inkomsten som överstiger 1 miljon euro skulle beskattas med 75 procent. Problemet enligt Författningsrådet är att beskattningen i Frankrike sker per hushåll och inte per individ. Det innebär att den familj där  båda tjänar till exempel 900 000 euro per år (totalt 1.8 miljoner) slipper den höga marginalskatten medan ett par där den ena till exempel tjänar 1.1 miljon euro och den andra 0 blir taxerad (75 procent av 100 000 euro).

Det är i ock för sig för en svensk märkligt att sambeskattningen fortfarande gäller i Frankrike men ännu märkligare att regeringen inte tänkt efter innan den la fram förslaget. Politiska bedömare menar att förslaget snickrades ihop mycket snabbt i februari förra året, mitt under valkampanjen, när vänstersocialisten Jean-Luc Mélanchon började klättra i opinionsmätningarna. Hollande behövde ett politiskt utspel av vänsterkaraktär för att övertyga marginalväljare mellan honom och Mélanchon om att Hollande var en vänsterkandidat och inte en socialliberal mittenkandidat.

Utspelet blev populärt bland stora väljargrupper och kan ha haft betydelse för valutgången. Uträkningar har visat att bara 1 500 personer i Frankrike skulle komma att beröras av reformen, främst idrottsstjärnor, några internationella artister och toppledarna inom näringslivet.Det var alltså få fransmän som kände sig hotade av förslaget för egen del.

Nu har Hollande och hans regering fått bakläxa på förslaget och ånyo visat upp en viss form av amatörism i hanteringen av politiska frågor. Gerard Déparedieu som är en av de rika fransmän som skulle beröras av reformen har redan lämnat landet för en liten by i Belgien, några kilometer efter den franska gränsen och rivit sönder sitt franska pass. Han är omåttligt populär i landet och förknippas inte med den rika överklass som kanske en hel del fransmän skulle önska en rejäl skattehöjning. Regeringen förlorar poäng dels på att vara orsaken till att Déardieu lämnar Frankrike och dels på att få underkänt rent juridiskt för sitt förslag.

Inom regeringen är förtjusningen måttlig inför hela förslaget. Nu måste regeringen komma med ett omarbetat förslag som kan accepteras av Författningsrådet. Det är möjligt att förslaget utformas så att endast de familjer där den totala inkomsten i hushållet överstiger 2 miljoner euro per år kommer att taxeras. Då blir förslaget än mer uttunnat. Det ursprungliga förslaget hade inbringat statskassan en knapp halv miljard euro. Ett reviderat förslag skulle knappast ge något tillskott alls till att minska budgetunderskottet. Det är också möjligt att Hollande och hans socialdemokratiska ministrar (högerflygeln i partiet)) som dominerar i regeringen ser till att hela förslaget begravs i tysthet.

Det viktiga för Hollande är egentligen att slippa den här typen av frågor. Han behöver visserligen göra radikala utspel ibland för att lugna en vänsteropposition som han redan har vissa problem med. Men främst måste han blidka marknaden, sina grannländer och ges förutsättningar för att i lugn och ro förbättra ekonomin i landet. Det är en svår uppgift i sig och den förenklas inte av att störas av reformer som har liten verkan i praktiken och retar upp farliga motståndare i den stora världen. Det är bara att konstatera: Manöverutrymmet för vänsterpolitik i Europa i dag är oerhört litet. Den misslyckade reformen kring de 75 procenten visar hur svårt det är att driva en verklig rättvisepolitik. Hollande liksom Blair och Schröder i Tyskland tvingas att balansera mellan en socialliberal politik och understundom göra vissa radikala retoriska utspel för att blidka den vänsteropinion som dessa politiker måste luta sig emot röstmässigt för att sitta kvar vid makten.