Minnet från abortdebatten kommer tillbaka

• oktober 28, 2012
• Tomas Lindbom
• no comments

I dag har france 2, den främsta av de statliga tevekanalerna i Frankrike, visat ett reportage från abortdebatten fram till beslutet om fri abort 1974. Det är ett gott val av tema denna söndag nu när debatten om äktenskap för homosexuella rasar inför en kommande behandling av ett regeringsförslag i parlamentet.

Abortdebatten var livlig, sårig och högljudd i många länder under 60- och 70-talen. Frankrike var inget undantag. Reportaget i france 2 direkt efter 13-nyheterna i dag visar vilka djupa sprickor som fanns i samhället i denna fråga. Kvinnor aborterade under vedervärdiga förhållanden i lägenheter på stan med abortörer som inte var utbildade och med i vissa fall svårartade skador som följd. Andra kvinnor reste utomlands till länder som då i början på 70-talet redan hade en liberalare lagstiftning.

Reportaget visar hur en flicka på 16 år ställs inför rätten därför att hon gjort abort i början av 70-talet. Det var en av de stora politiska rättegångarna där hennes advokat, den kända människorättsaktivisten Gisèle Halimi, lyckades få ett starkt genomslag i medierna kring frågan tack vare denna rättegång. Flickan friades men inte mamman som dömdes till böter för medhjälp till aborten.

Trycket i samhället, från många kvinnor men även en hel del radikala män, drev till slut fram en lagändring. Den nyvalde liberale presidenten Valéry Giscard d´Estaing (1974-81) tog initiativet till denna lagändring. Den stora insatsen att genomdriva den i parlamentet gjordes av hans familjeminister Simone Veil. Det är mäktigt och på samma gång skrämmande att nu nästan trettio år senare se bilderna från den franska nationalförsamlingen. I tre dagar och tre nätter pågick debatten. Simone Veil talade till en församling bestående av nästan hundra procent män och ett delvis stort motstånd från hennes egen majoritet, center och höger. Yttranden där lagförslaget jämfördes med nazismens våldsdåd i Tyskland. Dessa ord utslungades av personer som var väl medvetna om Veils judiska börd och att hon förlorat hälften av sin släkt i utrotningslägren under andra världskriget. Till slut gick ändå förslaget igenom.

I dagarna växer debatten i Frankrike kring frågan om samkönade äktenskap. Socialistregeringen har lovat att genomdriva en lag som ger homosexuella rätten att gifta sig och adoptera. Motståndarna samlar sig till strid. Tonläget skruvas upp. Katolska kyrkan engagerar sig. Psykiatriker lyfts fram i teve. Hela högeroppositionen går till frontalangrepp mot förslaget. Frågan är hur urvattnat det kommer att bli innan beslut fattas i nationalförsamlingen och i senaten. Känslan finns att regeringen inte riktigt vågar stå fast vid alla de löften som Francois Hollande gav i valrörelsen.

Det märkliga är att motståndarna ges mer utrymme i de samtalsprogram som jag hunnit se. Tre av fyra i de två senaste debatterna har varit motståndare till lagen. Det är också mycket typiskt för fransk debattordning att debatten på båda sidor sköts av människor som inte själva är homosexuella och drömmer om att få denna rättighet. Det talas inte med homosexuella utan om. Det sker på samma sätt som när vita män i Paris innerstad diskuterar förortsfrågan och rasismen. Eller som när 95 procent män i nationalförsamlingen diskuterade abortfrågan 1974 och fattade beslut i en fråga som särskilt berörde kvinnor.