Det är svettigt nu för Hollande

• oktober 2, 2012
• Tomas Lindbom
• no comments

Problemen hopas sig för Francois Hollande. Problemen är många och  finns överallt. Oppositionen finns både till höger och vänster och hörs redan klaga högt. Den franska presidenten räknade inte med någon behaglig resa under hösten och vintern 2012-13 men frågan är om han trodde att det skulle blåsa så här snålt redan en månad in på det nya arbetsåret.

I söndags demonstrerade tiotusentals uppretade människor i Paris mot regeringens och EU:s krispolitik. Det är den nya europeiska överenskommelsen om krav på lägre statsskuld och hårda restriktioner mot krisländerna i Sydeuropa som retar de flesta på vänsterkanten. Det är bara socialistpartiet som försvarar överenskommelsen inom EU och som manar till kraftiga besparingar i statsbudgeten. Partiet måste stödaj sin regering som tvingas ta ansvar för landet och nå överenskommelser i Europa, främst med Tyskland.

I täten för demonstrationen i söndags gick vänsterpartiets ledare Jean-Luc Mélanchon tillsammans med kommunistledaren Pierre Laurent och trotskisternas Olivier Besancenot. CGT, den fackförening som står närmast kommunisterna var förstås representerat liksom Attac och många andra vänsterorganisationer. Kritiken från vänster mot regeringen är hård och skoningslös. Den har svikit sina vallöften och har knappast ändrat ett kommatecken i de förslag till överenskommelse på Europanivå som Sarkozy skissade på före valet, menar dessa kritiker.

Vad värre är för Francois Hollande och regeringen:  De gröna konstrar också. De avvisar den europeiska budgetöverenskommelsen samtidigt som de kommer att stödja det nationella budgetförslag som regeringen snart lägger fram i den franska nationalförsamlingen. Något annat hade varit mycket anmärkningsvärt. I regeringen sitter två gröna ministrar, bland annat förre generalsekreteraren i partiet, Cécile Duflot. Men det är illa nog att de gröna avvisar Hollandes kompromiss med de europeiska kommissionärerna och med Angela Merkel.

Regeringen pressas vidare av flera tunga uppsägningar inom den franska industrion. Bilindustrin liksom stålindustrin lever under tuffa omständigheter och flera tunga franska företag har varslat om uppsägningar sedan valet i våras.

Regeringen har i alla fall vissa goda argument för att  kunna  lugna sin vänsteropposition. Den kan påvisa att skattereformen har en jämlikhetsprofil. Den skyddar de sämst avlönade samtidigt som den ger visst utrymme för nyanställningar inom den offentliga sektorn, främst inom utbildningssektorn där den har förslag om att anställa fler lärare. Högeroppositionen hade velat se mindre av skattehöjningar och mer av neddragningar i den offentliga sektorn. Socialistregeringen kan på den punkten visa sin vänsteropposition och de gröna att den arbetar mer i riktning mot ökad social rättvisa jämfört med högern.

Francois Hollande och regeringen pressas också av nya oroligheter i förorterna. Det råder spänningar mellan  romska grupper och andra invandrargrupper i Marseille. Människor har avrättats på flera ställen och det finns en fullt begriplig rädsla hos många invånare i utsatta bostadsområden i flera av de stora städernas förorter. Problemen är stora i Paris men också i Marseille och Grenoble för att nämna några städer.

Nästan varje dag inträffar en händelse  där regeringen måste förklara sig, lugna människor, utpeka ansvariga och hitta en lösning på problemet.Premiärminister Jean-Marc Ayrault försöker nu skapa ett visst lugn i landet och motverka hot om kommande stora strejker genom att inbjuda till överläggningar mellan arbetsmarknadens parter. Han hänvisar gärna till Tysklands och Sveriges socialdemokratiska partier när han vill visa på  vägar att minska spänningarna på arbetsmarknaden.

Frankrike har aldrig tidigare haft en premiärminister som så tydligt ansluter sig till en nordeuropeisk socialdemokratisk tradition. Men detta imponerar inte på alla fransmän. Långt ifrån. Samtal och förhandlingar uppfattas av många som tecken på svaghet. En poitisk ledare ska peka med hela handen och agera snabbt och effektivt. Premiärministern tar lite för god tid på sig, tycker många, inte minst människor på vänsterkanten som lever i en mer revolutionär tradition.

Molnen hopar sig på himlen för den socialdemokratiska regeringen och för President Hollande. Ändå förefaller den än så länge ha kontroll på läget. Regeringen har en säker majoritet i parlamentet. Den har än så länge uppvisat en relativt god intern sammanhållning mellan ministrarna. Både Hollande och Ayrault är goda teamledare som skickligt manövrerar både internt i regeringen och med olika aktörer externt inom landet och i Europa. Risken är att det yttre trycket på regeringen blir för stort och att den inte klarar av att fortsätta sin linje. Bara framtiden kan berätta om regeringen lyckas. Utmaningen är i alla händelser enorm.