Katolikerna tar strid mot samkönade äktenskap

• augusti 17, 2012
• Tomas Lindbom
• no comments

Kulten av Jesu moder, Maria, är viktig inom den katolska kyrkan. En dogm har vuxit fram ur dess tradition och den förklarar att Madonnan liksom sin son uppstigit till himlen. Varje år, den 15 augusti, firas denna händelse i de katolska kyrkorna och dagen blir också ett tillfälle att betona den traditionella familjens betydelse och markera avstånd mot samkönade äktenskap.

Den franska katolska kyrkans ledning såg det uppenbarligen angeläget att i år särskilt betona sin fientliga hållning mot att vidga äktenskapsbegreppet som den nya franska regeringen tänkt göra med sin kommande proposition om rätten till samkönade äktenskap. Utspelet är inte oväntat. Kyrkans inställning är klar men den har alltså inte förändrats eller anpassats under senare år. De franska biskoparna lyssnar säkert också in de stämningar som finns bland den del av befolkningen som kallar sig troende katoliker. Till skillnad från befolkningen i stort är en majoritet av de troende negativa till samkönade äktenskap.

I Frankrike är kyrkan och de troende klart mer konservativa i moralfrågor än medborgarna allmänt sett. Det gäller frågan om att erkänna att ett äktenskap kan ingås mellan två män eller två kvinnor men i ännu högre grad att underkänna rätten för homosexuella att adoptera. Denna rätt ska inte heller tillerkännas de homosexuella inom ramen för den lagstiftning om legaliserat partnerskap (PACS) som redan existerar i Frankrike.

Frankrike är ett erkänt sekulariserat land. Dessutom finns som en grundpelare i den franska konstitutionen och i synen på stat och medborgare att religionen bara har sin plats i privatlivet. Denna form av tänkande, i Frankrike kallat laïcité, är mer långtgående än i andra europeiska länder; 1700-talets upplysningsfilosofi som fortfarande styr principerna på detta område. Desto märkligare då att denna negativa hållning till att öppna äktenskapet för alla styr nästan hälften av ledamöterna i den nationella lagstiftande församlingen, nationalförsamlingen. Hur kan den politiska högern idag erkänna principerna från 1700-talets upplysningsfilosofi och samtidigt fullständigt avvisa de rimliga krav på likhet inför lagen som borde gälla också för homosexuella? Hur kunde Spanien redan för flera år sedan införa denna medborgerliga rättighetsreform – visserligen också där bekämpad av högern och av kyrkan – medan Frankrike ännu inte röstat igenom denna lag?

Debatten i den franska nationalförsamlingen kommande vinter lär visa hur andra principer än de strikt politiska och medmänskliga styr i denna fråga när nu högerkartellen UMP lär rösta emot socialistregeringens proposition. Inom UMP råder det visserligen skilda meningar men merparten av ledamöterna tycks gå  den väg som kyrkan nu pekat ut. Det är inte bara av traditionella principiella skäl som den politiska högern kommer att avvisa förslaget. Det finns också taktiska motiv för att rösta nej. Katolikerna är nu mer än någonsin en stabil väljargrupp för högern och frestande att gå till mötes.

Ett nej kommer ändå på sikt att få negativa konsekvenser för UMP. Det är svårt att tro att en ung generation accepterar en politisk rörelse som så uppenbart hamnat i bakvatten i denna fråga. I varje val stärks vänsterns ställning i välbärgade storstäder som Paris. De unga i framtidens urbana miljöer vill inte förknippas med åsikter som är nattståndna och dessutom omoraliska. Familjebildningen är i dag naturligen öppen för alla, såväl hetero- som homosexuella. Barnen försummas inte på grund av vilket kön föräldrarna har utan på hur de tas om hand under sin uppväxt. Och hur ska eventuella fördomar mot barn i samkönade familjer brytas om inte staten går före och visar vad som är acceptabelt och förkastligt ur rättviseperspektiv? Så borde ändå begreppet laïcité uppfattas i det franska samhället i dag.