Nu börjar det interna bråket inom UMP-högern

• juni 30, 2012
• Tomas Lindbom
• no comments

Francois Hollande når framgångar med sin linje att skapa tillväxt i Europa. För den gamla majoriteten till höger, numera oppositionen inom UMP, är det värre ställt. Valförlusten ska bearbetas och på franskt vis sker det öppet och med många knivhugg på gamla kollegor i parti och regering.

Det har knappt gått två månader sedan Nicolas Sarkozy förlorade presidentmakten och bara några veckor efter förlusten i valet till nationalförsamlingen. Ändå är bråket inom UMP i full gång. Sarkozy är ännu inte öppet kritiserad av mer än en av sina forna ministrar, Roselyne Bachelot som i intervjuer i radio och teve kritiserar den förre presidenten för att ha släppt fram ultrahögern som rådgivare. Hon tänker särskilt på Patrick Buisson som spelade en stor roll för den högervridning i invandrarfrågan som skedde särskilt under valrörelsen. Buisson har ett gammalt kärleksförhållande till det högerextrema Action francaise och dess filosof Charles Maurras.  Han har varit redaktör för den högerextrema tidningen Minute och anser att Nationella fronten och gaullismen ska ses som en gemensam höger i fransk politik.

Andra forna ministrar kritiserar indirekt Sarkozy. De hoppas på en återgång till traditionell gaullism som ska påminna om åren med Jacques Chirac. Dit hör ledartyper som förre premiärministern och senast utrikesministern Alain Juppé. Den viktiga frågan för Juppé och andra är att hålla avståndet till Nationella fronten. Under Sarkozys år myntades begreppet ni-ni. Det betyder varken samarbete med socialister eller Le Pens parti. Det innebar att Nationella fronten i någon mening blev mer rumsrent. Socialister och UMP har av tradition uppfattats som två partier inom ramen för de republikanska värderingarna. Genom begreppet ni-ni har denna position övergivits och kunnat öppna för nästa steg, samtal och vissa överenskommelser i val med Nationella fronten.

Det finns särskilt en före detta minister och ett antal ledamöter i nationalförsamlingen från UMP  som vurmar för mer samarbete med Nationella Fronten. Nadine Morano satt i Sarkozys regering. Hon säger sig dela många av Le Pens värderingar och i en radiointervju apropå rasism sa hon: ”Jag är inte rasist. Jag har en väninna som kommer från Tschad. Hon är mörkare i huden än en arab”.

Nuvarande ledaren för UMP, Jean-Francois Copé, håller fast vid linjen ni-ni. Han strider om makten över partiet med i första hand Francois Fillon. Den senare premiärminister under hela Sarkozys mandatperiod och en representant för den sociala högern. Mellan dessa båda börjar nu det övriga ledargarnityret inom UMP att organisera sig. En del hoppas också på Juppé som ledare. Han representerar en mittenlinje inom partiet men med lite mer slagsida mot Fillons linje. Den högra falangen är ändå stark. Copé kan räkna med stöd från alla som fortfarande hyllar Sarkozy och den falang som kallas droite populaire och som kan räknas som en lightversion av Nationella fronten. Striden kommer att pågå åtminstone fram till senare i höst när UMP har kongress och ska välja ledning för partiet.

Hur stor del av denna partikonstellation som finns kvar vid kongresstillfället är också en öppen fråga. Parti Radical som leds av förre ministern hos Sarkozy, Jean-Louis Borloo, har bildat egen parlamentsgrupp i den nyvalda nationalförsamlingen. Här har UMP förlorat kontrollen över en del av fransk mitten som vid förra valet troget slöt upp med den dåvarande majoriteten. Droite populaire kommer garanterat att bli utsatt för frestelser att ingå i gruppen Rassemblement Bleu Marine, det vill säga ansluta sig till Marine Le Pens samling av mer extrema högergrupper.

Franska partier är löst sammanfogade. Socialistpartiet är mer välorganiserat än UMP men under det gångna decenniet har även det partiet visat upp en mycket brokig bild internt och levt under svåra interna strider. UMP är inte ens ett parti. Det är en partikartell bestående av olika grupperingar. Det är oerhört svårt att hålla ihop en sådan kartell efter ett svårt valnederlag.