Protest och förändring driver fransk politik

• april 19, 2012
• Tomas Lindbom
• no comments

Fransk politik är ofta svår att begripa för en nordeuropé. Passion, många ord, hänvisningar till historien, ända tillbaka till 1789 års revolution. De stora retoriska talen på jättelika öppna folkmöten har sin viktiga plats i de franska valrörelserna, särskilt bland ledarna till vänster. Men två ord är särskilt viktiga när vi ska förstå den franska väljarkårens sätt att se på sina kandidater; protest och förändring.

Frankrike är och har alltid varit ett land av starka klassmotsättningar. Trots folkliga revolutioner har aldrig folket enats i en total harmoni. Missnöjet gror ständigt. Förväntningarna på de politiska ledarna är också stora. Regeringen bör enligt många fransmän lösa alla frågor. Särskilt stora krav har människor på politikernas ansvar att skaffa jobb och garantera ekonomisk tillväxt. För en utomstående förefaller det som om fransmännen inte räknar med att vi lever i en marknadsekonomi och att världen utanför påverkar och interagerar med varje enskilt land.

Valet blir en möjlighet för de fransk väljarna att protestera. De protesterar mot orättvisor, mot sämre tider med minskad köpkraft. De protesterar i dag mot Frankrikes försämrade ställning ekonomiskt och politiskt. Frankrikes försämrade position i världen stör många fransmän.

Jag talade häromdagen med en fransman från Toulouse som alltid röstat på socialistpartiet men nu väljer Jean-Luc Mélanchon. ”Jag utrycker min protest genom att stödja Mélanchon,” förklarade han för mig. Han ser sig som traditionell socialist men protesten är nu viktigare än partitillhörigheten och han väljer att gå vänsterut. Den franska konstitutionen med två valomgångar ger också möjligheten för väljarna att proteströsta i första omgången och rösta övervägt och balanserat i den andra.

På högerkanten drar Marine Le Pen röster från många som normalt borde rösta på Sarkozy. I förra presidentvalet var dessa svikare av Sarkozy inte så många. Han var ny presidentkandidat och stod för ett hopp om bättre tider. I dag är han en besvikelse för många högerväljare som då protesterar genom att rösta på Marine Le Pen i den första valomgången.

Det andra ordet är förändring. Ett folk av missnöje kan inte som svenska väljare vara rädda för förändring. Ingen säger i Frankrike: ”Vi vet vad vi har men inte vad vi får”. De allra flesta fransmän tycker att den nuvarande regimen är usel, oavsett partifärg. Regeringen och sittande president har misslyckats och nu krävs en förändring. Nicolas Sarkozy befinner sig i dilemmat att bli förknippad med alla de stora och små problem som människor upplevt under sina senaste fem år. Sarkozy har försvårat situationen för sig själv genom att i valrörelsen 2007 lovat väldigt stora förändringar och låtit förstå att han ensam kan förverkliga dem.

Det ska sägas att de flesta presidenter under femte republiken (från de Gaulles makttillträe 1958) har blivit omvalda. Hittills har bara Valery Giscard d´Estaing förlorat när han sökt omval. Men de Gaulle tvingades avgå mitt under en mandatperiod när han ställde förtroendefråga vid en folkomröstning. Georges Pompidou dog under sin mandatperiod och Jacques Chirac ställdes mot Jean-Marie Le Pen i andra valomgången när han sökt omval 2002. Inget annat än en seger i det läget hade varit en första klassens sensation.

Nicolas Sarozy möter en kandidat – Francois Hollande – som inkarnerar lugn och samling och allmänt statsmannaskap och som inte har suttit i någon regering tidigare. Han möter honom i ett mycket prekärt läge för Europa och för Frankrike. Statsbudgeten ger få möjligheter till lockande reformer och människor känner de dåliga tiderna in på bara benen. Det är inte konstigt att Sarkozy arbetar i motvind. Dessutom söker han omval i ett land vars befolkning drivs av två viktiga behov; att få uttryck protest och att få uppleva förändring.