När Marine Le Pen får blossande kinder…

• januari 9, 2012
• Tomas Lindbom
• no comments

Géraldine Muhlmann heter en duktig och påläst fransk tevejournalist som i dag upprätthåller den roll som en gång i tiden Dominique Strauss-Kahns hustru Anne Sinclair innehade med sitt program 7 sur 7. Muhlmann bjuder också in en känd politiker och låter honom eller henne kommentera veckans händelser och ge sin syn på politiken. Det blir intressanta möten särskilt om studioreportern är påläst. Och påläst är Géraldine Muhlmann.

Häromveckan mötte Muhlmann Nationella frontens ledare, Marine Le Pen i sitt intervjuprogram på France 5, en av de statliga kanalerna. Marine Le Pen är taktiskt oerhört skicklig och vet att trycka på de knappar som får många fransmän att känna samhörighet med henne. Frankrike är ett land med en nationalistisk tradition. Det klassiska franska uttrycket ”varför åka utomlands när allt finns i Frankrike” gäller fortfarande för många. De som tänker så röstar säkert i stor utstäckning på Nationella fronten. Det gör också de som inte längre förstår sig på motsättningen arbete och kapital eller höger och vänster men ändå tillhör de glömda, de utsatta i landet. De som misstror de rika, särskilt de som spekulerar i valutor och aktier, röstar säkert också i stor utsträckning på Le Pen. Eller som hon själv sa i intervjun med Géraldine Muhlmann: ”Det är ingen egen galen dröm att jag kan bli president i Frankrike. Jag konstaterar att en majoritet av fransmännen tänker som jag”

Marine Le Pen fick utveckla sina tankar i intervjun och det var mycket intressant och avslöjande. Istället för att ha en reporter som avbryter och försöker genskjuta politikern med motargument lockade Muhlmann ur Le Pen en rad märkliga uttalanden som snarare måste ha skrämt bort en del väljare.

Le Pen är en hård centralist och protektionist. Hon vill att Frankrike överger euron men hon vill också genom statliga tullar och andra avgifter hindra import av varor som kan produceras inom landet. Hon ser framför sig ett närmast självförsörjande Frankrike där bara varor som inte kan produceras inom landet ska tas emot utan tullar.

Likadant med arbetskraften. Bara när Frankrike saknar arbetslösa ingenjörer eller läkare ska utländska välutbildade personer tillåtas arbeta i landet. Likadant förstås med tjänstemän och arbetare i alla sektorer i samhället. Staten får i Marine Le Pens Frankrike en reglerande funktion som för tankarna till det gamla sovjetsamhället.

Riktigt engagerad blir ändå Nationella frontens ledare när hon börjar tala om invandringen och livet i de marginaliserade förorterna. Då kommer hatet mot begrepp som tolerans i öppen dager. Hennes ögon som normalt glittrar blir kalla och hon talar med en hårdare ton. Hon kräver att lagar inte bara stiftas utan att de följs. Hon kräver mer auktoritet. Poliserna gör ingenting i dag mot brottsligheten i förorterna därför att de ledande poltikerna (läs: Sarkozy) är så veka i förhållande till de kriminella elementen bland invandrarna. Hon börjar tala om att psykologer med sin snällism får dominera de nuvarande politiska ledarnas syn på hur brottsligheten ska bekämpas. HOn spottar ut ordet psykolog. Nej, med Marine Le Pen vid rodret kommer det att bli verklig lag och ordning. Hennes hårda tag kommer också att lösa problemen i förorterna, anser hon.

Tack och lov finns det journalister som går på djupet med högerextrema politiker; låter dem utveckla sina tankar lite längre än att bara släppa fram de välformulerade och relativt ofarliga reklambudskap som förberetts ihop med deras egna spin doctors. Marine Le Pen gick denna kväll i fällan. Hon blev okontrollerat arg, inte på frågorna utan på det samhälle som hon bekämpar. Hon började tappa ansiktet. Vi tevetittare började ana att även ledaren för Nationella fronten har en ådra som är precis så aggressiv, xenofobisk som så många av hennes partimedlemmar och väljare. Hon är inte en ofarlig ledare för en mobb. Hon är själv en del av mobben fast paketerad till vänlig och leende som vilken charmerande medelklasskvinna som helst. Det är nyttigt att se denna förvandling öppet och det kunde vara värt att få se det också i de motsvarande svenska sammanhangen.