Maktspel inom den politiska eliten

• december 9, 2011
• Tomas Lindbom
• no comments

I dag har förre kulturministern och socialisten Jacques Lang låtit meddela att han inte godtar det angrepp på hans person som riktats från en av det socialistiska primärvalets kandidater, Arnaud Montebourg. Den senare har i ett rättsligt dokument som offentliggjordes den 21 november  påstått att det förekommit korruption inom ett av partidistrikten, Pas-de-Calais, dit Lang hör och att dennes namn också finns bland personer som ägnat sig åt ekonomiska oegentligheter. Lang polisanmäler nu sin partibroder för förtal.

Frankrikes främsta politiska företrädare tillhör en elit i landet, väl avgränsad från resten av befolkningen. Jag har ägnat en längre artikel åt detta fenomen i tidningen Arena (december 2011). Det finns oändliga exempel på hur ledande politiker också från skilda politiska läger skyddar varandra men också – som i detta fall – attackerar varandra. Maktspelet på toppen av den franska nomenklaturan är spännande och upprörande på samma gång. Detta maktspel sysslesätter en kår av politiska journalister och minst lika många politologer vid landets högskolor och universitet.

Tidningen Le Monde har med jämna mellanrum fördjupade artiklar kring elitens agerande. Affären DSK är naturligtvis inget undantag. I en artikel i dagens tidning finns många exempel på hur välkända DSK:s olika snedsprång var för president Sarkozy och den politiska majoriteten i UMP. En typisk historia är lunchmötet mellan DSK och Elyséepalatsets främste rådgivare i säkerhetsfrågor, Alain Bauer. De båda herrarna känner varandra sedan många år. DSK tar initiativet till lunchen. Han frågar Sarkozys säkerhetsansvariga hur säker han kan vara på att inte hans mobiltelefon skyddas från avlyssning. ”Inte alls säker”, svarar Bauer men jag kan hjälpa dig att kryptera den så att du kan tala utan oro för främmande öron. Han påstås också ha hjälpt DSK  med detta och fått ett tack från sin gamle vän.

Det förefaller som om Bauers hjälp bara var tillfällig eller en bluff. Något tid senare när DSK avslöjades på hotellet i New York pekar uppgifter på att åtminstone ett samtal samma morgon som mötet med Nafissatou Diallo fanns avlyssnat i UMP:s partihögkvarter.

I artikeln i Le Monde görs tolkningen att presidenten och regeringen aldrig på allvar försökte utnyttja och offentliggöra uppgifter om DSK:s vidlyftiga sexliv därför att Sarkozy aldrig trodde att DSK skulle på allvar klara en valrörelse. Hans livsstil var så präglad av synd i klassisk mening att han förr eller senare skulle avslöjas. Sarkozy satt bara och väntade på kollapsen. Den kom också mycket riktigt i maj i år…