Författare tar död på sig själv i hyllad roman

• december 13, 2011
• Tomas Lindbom
• no comments

MIchel Houellebecq är ingen romanförfattare som gullar med sina läsare. Han gör det inte i sina romaner och inte i sina framträdanden i offentligheten heller. Provokativ och närmast outhärdlig i de teveintervjuer han ger. Samtidigt begåvad, fräck och rolig att läsa.

Michel Houellebecqs senaste roman La carte et le territoire har utkommit på svenska på Bonniers förlag med titeln Kartan och landskapet. Huvudpersonen är konstnär, Jed Martin, som gör sig en snabb och stor förmögenhet på ett antal porträtt av olika yrkesutövare och bland dem på – Michel Houllebecq. I övrigt lever Jed ett trist liv i en liten lägenhet i 13:e arrondissemanget – finns det något tristare arrondissemang i Paris? – och verkar bitvis knappt ha annat umgänge än med sin far på julafton och en gallerist som han träffar på sitt stamcafé. Av outgrunnliga skäl träffar han senare också en vacker ryska som för in honom i Paris eleganta och depraverade salonger.

Författaren Houellebecq låter sin karaktär träffa honom själv och det är sannerligen inget vackert porträtt Houellebecq tecknar av Houellebecq. Ännu mer absurt: Författaren låter någon mörda sig själv i romanen och på ett makabert sätt. Kroppen är så lemlästad att det enligt poliserna på mordplatsen är den mest vidriga människoslakt de någonsin sett.

Houellebecqs styrka är inte att skriva deckare trots att han brer på med mycket  blod. Nej, det är hans skildringar av människorna, verkliga och uppdiktade, som ger en nästan feberaktig lust att fortsätta vända blad i boken. Han lånar till läsaren av sin egen uppenbara dekadens och läsaren får rikligt med material kring människans litenhet på livets olika centrala områden.

Michel Houllebecq är tillräckligt cynisk för att kunna visa hur bottenlöst tomt kändislivet är i Paris och hur uttråkade eller misslyckade också de flesta vanliga människor är. Ändå kan läsaren inte motstå att följa hans karaktärer. Författaren har någon form av humor som piggar upp i eländet och en förmåga att gestalta som är lysande. Han blev också förra årets Goncourtvinnare med denna roman.

Ett litet exempel på hans förgörande elakhet: Han beskriver i romanen en präst som konstnären Jed och hans älskarinna möter under en mässa i en kyrka i Montparnasse. ”Han påminde lite grand om politikern Francois Hollande, men till skillnad från honom hade han blivit Guds eunuck.”