Fransk tänkare om jämlikhet

• september 3, 2011
• Tomas Lindbom
• no comments

Vänstern brukar skilja ut sig från liberala och konservativa grupper  genom att framhäva jämlikheten som den bärande kraften i den politiska filosofin. Jämlikheten har en betydelse som går bortom att endast sträva efter minskade klyftor. Det menar Pierre Rosanvallon som nyligen kommit ut med en tredje bok – La Société des égaux –  i sin serie om modern demokrati. Rosanvallon är professor i modern historia vid anrika Collège de France och grundare av République des Idées, en radikal fransk tankesmedja som regelbundet ger ut omfångsrikt tunna men innehållsligt laddade skrifter om skilda politiska sakområden. I senaste numret av Le Nouvel Observateur intervjuas han och förklarar sin syn på demokrati och jämlikhet.

Rosanvallon har i sina tre böcker studerat demokratin som fenomen och definierat den som ett uttryck för folkviljan men också som en samhällsordning där jämlikheten är i centrum. Den ger demokratin en särskild styrka för denna samhällsordnings förmåga att skapa en god gemenskap mellan dess medborgare. En gemenskap som riktar udden mot vissa människors privilegier, mot en överordning hos vissa medborgare och som ger alla samma möjligheter till inflytande.

I Frankrike har klyftorna sedan ett halvsekel ökat kraftigt mellan ett fåtal rika och övriga medborgare. Rosanvallon konstaterar att detta följer på en period från 20-talet och fram till ett par decennier efter andra världskriget  där klyftorna hela tiden minskade. Detta är ett fenomen som gäller i princip alla länder i västvärlden. I Frankrike har klyftorna accelererat under det senaste decenniet. Rosanvallon visar hur den mest välbetalda procenten medborgare har ökat sin lön med 14 procent mellan 19998 och 2006 medan de 90 procenten längst ner på löneskalan fått en höjning på bara 4 procent. Han tillägger att den högst betalda hundradelen av befolkningen fått en höjning på 100 procent. Siffror som mäter kapital ger indikationer i samma riktning.

Pierre Rosanvallon menar att även vänstern generellt i dag bara förmår föra en verbal kamp mot de ökande klyftorna men klarar inte av att visa vilka fördelar ett jämlikt samhälle i sig har för människorna. Vänstern har blivit en rörelse för att distribuera rikedom på ett annat sätt och försvara individuella mänskliga rättigheter. Inget fel i det, säger Rosanvallon men tillägger: ”Vänstern måste försöka proklamera det jämlika samhället  som en alternativ samhällsordning”.  Han säger att jämlikhet är en politisk uppfattning om samhället mer än ett sätt att betrakta skillnader i inkomst och kapital mellan individer. Jämlikhet handlar lika mycket om gemenskap som om individuell rättvisa.

Pierre Rosanvallon varnar för ett samhälle där människor alltmer stänger in sig i sina respektive små ghetton. Marknadstänkandet är en bidragande orsak till detta. Marknaden måste inte bara regleras utan även begränsas i spridning inom ett samhälle. Den publika sfären måste utvidgas. Den ekologiska idén bör, menar han, samspela med den socialistiska för ett samhälle som mer formuleras i termer av att människor är i ett samhälle i högre utsträckning än har.

Den fråga som Pierre Rosanvallon uppenbarligen väcker i sin böcker om demokrati är hur medborgarskapet ska formuleras i en ny tid när ett starkt liberalt och individualistiskt samhälle delar samhällen i små klaner som knappast på sikt kan leva isolerade. Jämlikheten är en stark kraft för ett demokratiskt samhälle. Hur ska – och där väntar vi nog även på ett svar från Rosanvallon – ska det allmänna byggas i en tid när den traditionella staten inte förmår annat än att administrativt sköta vissa grundläggande funktioner och förlorat sin betydelse som bärare av det gemensamma. Hur skapas de marknadsfria zoner som denne forskare talar om? Vilka politiker förmår lyfta blicken och ge visionerna om det gemensamma goda bortom konsumtionen som gynnar vissa individer och slår ut andra? Det är förmodligen en av  århundradets stora samhällsfrågor och det finns än så länge bara några tänkare som har snuddat vid svaren – utan att konkret visa en framkomlig väg. Men reflektionerna behövs. Inte minst sommarens nya bevis på den nuvarande ekonomiska ordningens brister visar väl på detta.