Sommaren 2011 – politiken tar aldrig semester

• augusti 9, 2011
• Tomas Lindbom
• no comments

Politik är inte detsamma som partipolitik. Europas ledare tar sommarledigt i augusti men i år som många andra år störs de av händelser som ofta överträffar det som händer under arbetsåret. Uppror i engelska städers förorter, ekonomisk kris i hela västvärlden och mänskligt elände i dess spår.

Politiken på en nivå följer i Frankrike som i andra demokratier en viss planenlig ordning. Media och de politiska organisationerna bygger upp en dramaturgi kring de demokratiska valen som i Frankrike normalt infaller vart femte år. I media handlar de första två åren efter ett val om vad de valda politikerna lovat genomföra i den gångna valrörelsen och vad de i praktiken gör. De tre åren som därefter  följer – fram till nästa val – blir spekulationer om vem och vilka som vinner och på vilka program.

Verkligheten ser annorlunda ut. De stora händelserna slår oftast sönder de välregisserade scenarierna. Denna sommar rasar börserna, många människors ekonomiska elände kommer i dagen och upproren blir starkare när kvällarna är varma.

Denna sommar har det inte varit nyhetstorka på redaktionerna. Det som händer visar på den spänning socialt och ekonomiskt som finns i hela världen och där västländerna i högsta grad är medverkande. Dessa dramatiska händelser sker samtidigt som  de politiska ledarna i Europa försöker låtsas som om det är semestermånad och politiken ska glömmas bort för en tid. Men verkligheten tar faktiskt inte semester. Den tränger sig nu på med ännu större kraft.

En politisk analytiker i Le Monde bedömde häromdagen att kampen för euron nu blir den fråga som Nicolas Sarkozy vill göra till valvinnare nästa år. Han har ambitionen att kunna stå i valrörelsen och peka på att just han var den politiker som räddade euron åt européerna och skapade finansiellt och eknomiskt lugn åt kontinenten. Det är väl bara att önska ´lycka till´. De frågor som skakar världen i dag är i högsta grad politiska men frågan är i vilken utsträckning de är partipolitiska. Socialisterna väntar på varje tillfälle att attackera den sittande presidenten för dåligt ledarskap i eurofrågan men har de några alternativa metoder att kasta fram?

De stora politiska frågorna i Frankrike som behöver lösas nu är av ett slag som inte inryms i den partipolitiska debatten mer än marginellt. Klyftorna ökar sedan länge mellan rik och fattig i landet. Inget politisk block har ett program för att lösa denna tilltagande sociala orättvisa. Människors förtroende för det europeiska ledarskapet sviktar. Vilken politisk gruppering är trovärdig att stärka förtroendet för ledarna? Lösningarna på de sociala spänningarna söks i allt högre utsträckning i förslag om repression och en etnonationalistisk politik. Vilken gruppering är beredd att utmana dessa destruktiva tankar och handlingar?

Politiken står verkligen i centrum men vad gör politikerna och var finns alternativen? Frågan bör ställas nu i sommar när de ledande partiföreträdarna doppar fötterna i det blå Medelhavet eller i den skummande Atlanten på sina semestrar. Samma fråga lär inte få samma utrymme när politiker och media i början av september på nytt fördjupar sig kring taktiska partiutspel, ständigt nya opinionssiffror och runt frågan om vilka kandidater som åtrår olika politiska poster under nästa mandatperiod.