Andrés Stoopendaal och Paris

• juli 30, 2011
• Tomas Lindbom
• no comments

En ung skribent och författare i Göteborg har förlagt handlingen i sin debutroman till Paris. Han heter Andrés Stoopendaal. En begåvad debutant med en trovärdig skildring av tonårslivet i  den franska huvudstadens  borgerliga sfär, i den västra delen av innerstan.

Huvudpersonen, den fjortonårige Maxence, förlorar sin pappa som omkommer  i en olycka på jobbet. Sonen fortsätter ändå sitt liv, på ytan opåverkad av händelsen. Han engagerar sig i att skriva en uppsats om Shakespeare i Lycée Buffon. Han läser mycket. Han reflekterar över det som en brådmogen kille i en litterär värld omgiven av andra pojkar och en och annan flicka som också är brådmogna och som har välutbildade och bildade föräldrar. De talar om stort och smått men även en relativt banal sportfråga  eller funderingar om kärleken får en filosofisk eller existentiell vinkel.

Romanen Maskerad, utgiven på Norstedts, doftar Paris. Jag ser läroverksungdomarna framför mig där de drar fram på gatorna. Deras liv är tonåringarnas men så kopplade till landets historia och tradition. Associationerna för ständigt tillbaka till klassisk litteratur eller till den tidning som föräldrarna läser. Innerstadspojken Maxence lever inte i en egen tonårsvärld. Han förvaltar och utvecklar den gångna generationens erfarenheter och pröva detta mot sina egna upplevelser.

Andrés Stoopendaal framträder flera gånger under Pridefestivalen med start nästa vecka. Maxence brottas med sin sexualitet och med sina dragning till andra pojkar. Gränsen mellan drömmar och verkliga handlingar flyter men det är hela tiden pojkar som tilldrar sig hans intresse. Hans mamma Muriel är orolig för att sonen ska börja leva ett liv som gay. Muriel försöker få sonen att förstå att homosexuella lever sämre liv. De har kanske blivit utsatta för sexuella övergrepp som barn. De kan se ut att må bra, förklarar hon, och nämner några kända homosexuella från tv. ”Men jag tror att de lider inombords… som en konsekvens av deras livsval”.

Maxence är en ömsint pojke och så även mot sin mor. Det är han som lägger armen om henne när hon oroat sig över homosexuellas olyckliga liv. Det är han som bekymrar sig över hennes ökande alkoholvanor. Själv söker han sig vidare. Nästan på tå, försiktigt, lite drömlikt öppnar han dörrarna till sitt eget kommande vuxenliv. En dörr i taget. Långsamt. Det är en ljuvlig liten roman med sanna dofter från Paris.