Nostalgins stad -Woody Allen och Hemingway minns

• maj 7, 2011
• Tomas Lindbom
• no comments

Det är kanske så med Paris att staden alltid är vackrast i ett historiskt sken. Till New York åker vi för att uppleva det hyperaktuella och blicka in i framtiden. Till Paris åker vi för att minnas. Den historielösa åker inte till Paris.

Ernest Hemingway efterlämnade ett material till en bok om sin ungdoms Paris. Boken gavs ut i en första ofullständig form några år efter hans död 1961. Nu har den kommit i en ny och uppenbarligen bättre version, i fransk översättning med titeln Paris est une fête (Gallimard).

Vi vet alla hur viktiga Parisåren var för Hemingway. Hans romankonst formades under hans år där på 20-talet. Där mötte han också den tidens stora författare och konstnärer, inte minst från USA. Alla var de där. Flykten från det puritanska Amerika med förbud mot alkohol och svåra ekonomiska tider. I Paris est une fête skildras särskilt Hemingways relation till Scott Fitzgerald. De gick på boxning, reste runt i bil med Fitzgeralds chaufför vid ratten. De drack vin och njöt av livet. Hemingway var också oerhört produktiv under sina Parisår.

Woody Allen intervjuas i senaste numret av Le Nouvel Observateur. Frågorna kretsar kring Paris. Om hans senaste film från 2010 som spelades in i Paris och med presidenthustrun Carla Bruni i en liten roll. Till stor del handlar journalistens frågor om Woody Allens förhållande till det Paris han aldrig själv upplevt och Paris från sina tidiga år.

Woody Allen drömmer också om 20-talet. ”Konsten, musiken, modet. Allt var på topp”, säger han. Han drömmer även om la belle époque. Men Allen är också nostalgisk över sitt första besök i staden. Året var 1964 och han var 29 år. Han spelade i en musikal som han själv skrivit manus till. Det gick bra men han plågades av scenskräck.

Woody Allen minns trots allt  tiden i Paris 1964 i minnets ljusa skimmer. ”Jag sprang åt alla håll. Jag gick på gallerier, jag upptäckte gator, kyrkor, kvarter.”

Trots att Woody Allen snart återvände till New York var han övertygad om att det var bättre att misslyckas i Paris än att lyckas någon annanstans.

Det är sagt av många. Paris är en stad på dekis. Den har sedan länge förlorat sin plats som kulturens, musiken och modets centrum i världen. Den har förlorat sin plats i politikens centrum. Ekonomin har väl aldrig varit på topp men den som söker efter materiell lycka ska åka någon annanstans. Paris är också en segregerad stad och misstänksamheten är stark mellan sociala klasser och mellan etniska grupper. För att fylla på i raden av eländiga företeelser: Staden är inte längre självklart ledande på det gastronomiska området.  I varje fall finns det så många andra städer och länder som kommit i fatt och gått om Paris.

Det finns ändå en kraft som gör att så många besöker staden och återvänder. Nostalgin över den tid som flytt. En stad så fylld av historia ger plats för traditionens osynliga men starka hand. Årsring läggs till årsring. Traditionens makt ger innehåll åt människornas vardagsliv i denna stad.

Paris har alla förutsättningar att sjunka ihop i ett nostalgiskt betraktande av sin egen navel, av den egna förgångna tiden som för länge sedan tappat sin mening. I detta hopplösa läge reser sig dess invånare och kämpar för förändring med både förnuft och med sina känslor. Det sker varje dag övdrallt i denna stora metropol med sina gigantiska förortsområden. Därför går det aldrig att räkna ut Paris. Snart kan den vara en myllrande storstad där den etniska mångfalden har brutit ner segregationen och där en ung generation skapat nya förutsättningar för både näringsliv och kulturliv. Paris må se ut som ett hopplöst val för den som vill satsa på framtiden men det kan bli tvärtom. En högoddsare som slår in.