Mitterand president – den 10 maj

• maj 10, 2011
• Tomas Lindbom
• 1 comment

För precis 30 år sedan, den 10 maj 1981 valdes Francois Mitterand till ny president i Frankrike, den förste och hittills enda socialistiska presidenten under den konstitutionella period, den femte republiken, som skapades av Charles de Gaulle 1958. Fem borgerliga och en socialist har lett Frankrike under dessa 53 år.

Jag minns den 10 maj 1981 väldigt väl. Jag ledde en grupp av pensionerade svenska läkare på turistresa med buss i Bretagne. Vi startade valdagens morgon i Paris och övernattade i staden St Malo med sin gamla stadskärna omgiven av murar, alldeles vid Atlantkusten. Under dagen hade jag berättat för gruppen om valrörelsen. En av männen slog vad med mig om 10 francs att den sittande presidenten och liberalen Valéry Giscard d´Estaing skulle bli omvald. Jag satte emot. Jag trodde på Mitterand och det visade sig riktigt.

På kvällen åt vi middag i hotellets matsal. Det fanns ingen tv på hela hotellet utan bara en radio i köket. Klockan 20 när resultatet som alltid i franska val skulle kungöras – samtidigt som vallokalerna stängde – gick jag ut i köket och fick resultatet. När jag gick in till gruppen i matsalen och meddelade utgången reste sig den pensionerade mannen, gick fram till mig  och tryckte pengen i min hand.

Det var lugnt i St Malo den kvällen men senare fick jag höra om de starka glädjeyttringarna på gatorna i Paris och andra större städer. En frihetskänsla för många som kände sig instängda i en gammal konservativ nation. Giscard d´Estaing hade visserligen öppnat Frankrike för en viss modernitet under sina sju år som president. Han hade bland annat infört rätten till abort. Men Frankrike var fortfarande ett starkt centraliserat land med gamla konservativa värderingar och en självklar hierarki där överheten styrde. Varken företagare eller vanliga löntagare hade svängrum i den tidens Frankrike, styrt snarare av den gamla överheten inom staten; höga tjänstemän i de centrala administrationerna, professorer och rektorer vid lärosätena, polis och höga militärer.

Francois Mitterand blev ett hopp för många och i vissa avseenden infriades förhoppningarna. Han införde en femte semestervecka och lagstiftade om 39 timmars arbetsvecka. Han demokratiserade på många områden. Frankrike var ett modernare land när han lämnade över presidentmakten till Jacques Chirac 1995.

Francois Mitterand kan också kritiseras för mycket. Hans ekonomiska politik ledde snabbt till att en stor del av storfinansens kapital lämnade landet. Samtidigt strödde han kostsamma sociala reformer omkring sig. Krisen blev akut bara något år efter makttillträdet och den socialistiska regeringen med inslag av kommunister tvingades till en hårdare och restriktivare politik gentemot de vanliga medborgarna och en mer välvillig hållning till kapitalet. Mitterand var i grunden pragmatiker och anpassade sig snabbt till verkligheten.

Lionel Jospin var Mitterands trognaste supporter och han kom också att föra arvet vidare, bland annat som premiärminister i den socialistiska regering som samregerade med President Chirac efter en vänsterseger i valet till nationalförsamlingen 1997.

Jospin kom att avsluta Mitteranderan i fransk socialistisk tradition. I dag, den 10 maj trettio år efter Mitterands seger talar många socialister väl om sin gamle ledare. Samtidigt vet alla att den form av vänsterpolitik som han representerade inte längre är gångbar i en tid av globalisering och liberalisering. Dagens ledare som nu slåss om rollen som utmanare till Nicolas Sarkozy i nästa års presidentval är alla mer socialdemokrater än socialister. Francois Mitterands rival om makten under alla dessa år, Michel Rocard, stod för en mer marknadsanpassad vänsterlinje som i dag är mer gångbar. Även om Rocard aldrig får den glorian runt sig som Mitterand har haft och i viss mån fortfarande har så har hans politiska hållning segrat på lång sikt.

Vem det än blir som representerar socialisterna, Dominique Strauss-Kahn, Martine Aubry eller Francois Hollande, så kommer ingen att genomföra förstatliganden, höja skatter, genomföra generösa välfärdsreformer och införa 35 timmars arbetsvecka eller liknande. Hans eller hennes uppgift blir istället att driva miljöfrågorna, bekämpa högerns alltmer vildsinta främlingsfientliga politik, reformera arbetsmarknadspolitiken och stimulera fler människor i den unga generationen att utbilda sig mer.

Francois Mitterand levde förstås i en annan tid men han var en gammal man redan när han tillträdde presidentposten för trettio år sedan. Under den andra mandatperioden var han fysiskt försvagad. Han dog också bara något år efter det att han lämnat Elyséepalatset för sin efterträdare Jacques Chirac.

Trettio år är rätt lång tid. I Sverige regerade Torbjörn Fälldin och Olof Palme skulle återvända till makten 1982. Den politiska debatten och de politiska alternativen formulerades på ett helt annat sätt i Sverige. Så var det också i Frankrike. Tron på staten är fortfarande påfallande stark i det landet men 1981 var den enorm. Francois Mitterand var frälsaren för den stora delen av arbetarklassen. Han skulle förbättra deras villkor och höja deras status i samhället. I dag vänder sig samma grupper alltmer mot en helt annan ledare. Marine Le Pen.