Liten ordlista kring fransk förförelse

• maj 20, 2011
• Tomas Lindbom
• 1 comment

Det behövs en ordlista för att förstå hur det franska etablissemanget talar om händelserna kring Dominique Strauss-Kahn och om umgängesformerna mellan bland annat franska manliga toppolitiker och kvinnliga medarbetare och journalister. Det rör sig om goda människor i de flesta fallen men som lever i en kultur som har svårt att se avgörande brister i ett utpräglat patriarkat.

Det första ordet är förförare. En politiker som ska nå långt måste också vara förförare av kvinnor eftersom förförelse av en publik och av väljarna är en förutsättning för att lyckas. Likadant för övrigt med advokaterna. Retoriken spelar en avgörande roll för denna yrkeskår.

Nästa steg är en stor förförare. Det sägs med inlevelse och respekt, inte minst av många kvinnor. En stor förförare är alltså en man med potens och kraft, en verkligt imponerande man som både kan ta  Frankrike och en kvinna i famn.

En tung förförare är variation på stor men med en liten negativ biton. Vi vet inte riktigt vad som ligger i de orden om de uttalas om en framgångsrik politiker. Kanske har han en del på sitt samvete som omgivningen helst inte vill känna till. Knappast trevligt om detta lyfts fram i dagen eftersom mannen säkert är både en charmerande person och en framgångsrik ledare.

Harcèlement sexuel betyder sexuella trakasserier. Nu rör vi oss på ett område som omfattas av lagen och som kan ge förövaren ett straff. Därför talas det så lite som möjligt om detta begrepp. Många bedömer sexuella trakasserier, åtminstone i lindrigare form, som förförelse. Det är svårt för en kvinna att anmäla och sedan klara av att i opinionen stå stark om det ”bara” handlar om sexuella trakasserier. Det är lätt för den åtalade och hans  nätverk av andra starka män att vrida vapnet ur händerna på henne. Hon samtyckte naturligtvis.

Det starkaste ordet är viol. Det betyder våldtäkt. Ingen försvarar våldtäkt men varför sker så få anmälningar och känner vi över huvud taget till någon dom för våldtäkt av någon framstående fransk politiker? Därför att det aldrig förekommit? Knappast.

En komplettering för att förstå svårigheten att driva en anmälan om våldtäkt eller sexuella trakasserier: Skyddet av det privata livet (la vie privé) för den som verkar i det offentliga (la vie publique). Det som fransmännen kallar den anglosaxiska puritanismen och som innebär att det privata levernet påverkar det offentliga ses som suspekt i Frankrike. Den som anmäler en framstående politiker för till exempel sexuella trakasserier vid enstaka tillfällen drar in hans privata liv i det offentliga och söker medvetet eller omedvetet hindra hans möjligheter att fortsätta sitt framgångsrika politiska arbete. Hon använder det privata livet för att komma åt en man som lever i det offentliga och som inte ska behöva störas av frågor som inte hör till beslutsfattande i svåra offentliga angelägenheter. Hon ska ha starka skäl och starkt psyke för att klara det motstånd som hon då får möta från mannens starka nätverk som i det läget argumenterar för det privata livets helgd.

Nu är Dominique Strauss-Kahn fri mot borgen. Uppenbarligen kommer hans advokater att driva hans oskuld på alla punkter och sedan bit för bit i en förmodligen utdragen process trasa sönder offrets trovärdighet och med juridisk elegans och en aldrig sinande ström av sköna dollar på sikt uppnå en dom som kan tillfredsställa den ljusskygga delen av eliten i Frankrike. Ingen kommer att veta vad som hände. Ord kommer att stå mot ord. Rättvisan kommer inte att segra. Däremot kommer förförarna – de stora och de tunga – att vara skyddade även om de ibland råkar ta ett eller annat steg in i gråzonen av sexuella trakasserier. Det går alltid att rädda sig ur situationen. Pengar och nätverk och slutsatsen: ”Vi vet ju inte vad som egentligen hände.”