Fransk inrikespolitik med nytt kraftcentrum till höger

• mars 4, 2011
• Tomas Lindbom
• no comments

Ett drygt år före nästa presidentval ökar spänningen inrikespolitiskt i Frankrike. Nu stärker Nationella fronten sin ställning och vi har plötsligt tre kraftcentra i politiken.

Häromdagen noterades nya siffror för Nationella Fronten och de siffrorna gläder dess nya ledare, Marine Le Pen. Hon gjorde ett starkt intryck när hon gick segrande ur striden om ledarposten efter Jean-Marie Le Pen. Nu har hon också skaffat sig bättre siffror i opinionen. Hon ligger så bra till att hon mycket väl kan göra om den bravad som hennes pappa gjorde 2002; bli en av två slutkandidater i den andra valomgången till president. Presidentvalet 2012 kan alltså bli en rysare. En svag vänster kan hamna på tredje plats och därmed inte få chansen i en andra valomgång. Eller så går det så illa för sittande presidenten att han slås ut av en kandidat till höger om honom själv. Det senare verkar otroligt men Le Pens framgångsvåg kan fortsätta ytterligare och hon kan nagga honom i högerkanten med ännu mer röstkap.

Marine Le Pen blir alltmer rumsren i den franska väljaropinionens ögon. Hon driver inte bara invandringsfrågan. Hon driver också en hård protektionistisk kampanj; mot EMU och mot finansöverklassen. Hon har lagt till en populistisk social dimension till sitt och FN:s erbjudande till väljarna. Hon flörtar alltså öppet med den vita franska arbetarklassen som känner av krisen och som gärna hittar fler syndabockar än invandrarna. Direktörerna i finansbolagen är en passande måltavla för Marine Le Pen och hon får brett folkligt stöd för sina attacker.

Socialisterna för en mer balanserad politik i ekonomiska frågor. Deras kritik av Sarkozy och av avarterna i kapitalismen dämpas av kraven på regeringsfähighet. De är dessutom djupt oense inom partiet och med övriga vänsterpartier som kommer att kandidera i nästa års president- och parlamentsval. Socialistpartiet väntar fortfarande på ett besked från Dominique Strauss-Kahn. Han kommer troligen att ställa upp i vänsterns primärval i höst men har ännu inte givit något officiellt besked. Hans politiska linje ligger rätt nära delar av regeringsmajoritetens vilket gör att många är osäkra på hur stark vänstern totalt sett kan bli i kraftmätningen under presidentvalet.

Sarkozy och hans högerkoalition lider av svaga opinionssiffror. Presidenten rycker åt sig initiativet inom EU med en pakt med Angela Merkel om euron. Den ger inrikespolitiska poäng liksom hans svala hållning mot Turkiets önskan att bli medlemmar av EU. Däremot har han inrikespoltitiska problem. Den ekonomiska krisen känns i de flesta fransmäns plånböcker. Arbetslösheten är fortsatt hög och fransmännen är i dag kanske Europas mest missnöjda folk.

Sarkozy arbetar hårt för att vinna tillbaka de väljare som nu gått över till Nationella Fronten efter att ha stött honom i 2007 års presidentval. Nu senast markerade han en sträv hållning gentemot de demokratiaktioner som sker  på andra sidan Medelhavet. De är positiva ur demokratisk synpunkt, hävdar han men han varnar samtidigt för att stora flyktingströmmar kan välla in över landet. För att kväsa detta byter han ut sina ministrar på de tre tunga posterna utrikes-, inrikes- och försvarsdepartementen. Orsaken är egentligen att han måste avskeda den förra utrikesministern Michèle Alliot-Marie för hennes samröre med den förre tunisiske ledare Ben Ali men Sakozy låter det hela verka som en åtgärd för att skydda det franska folket mot obehaglig invandring.

Frankrike har alltså tre kraftcentra som nu står mot varandra. Vänstern och högern har fått sällskap av den extrema högern. Nicolas Sarkozy har genom sin flört med högerextrema väljare gjort Marine Le Pen rumsren och nu går hon inte att stoppa.  Hon är en maktfaktor att räkna med. Ingen tror att hon blir nästa president men hon kan ställa till väldigt mycket mer elände under året som kommer.