Taktik av socialistiska individualister

• december 5, 2010
• Tomas Lindbom
• no comments

Franska socialister må tala om kollektivt tänkande men de är mer egoistiska, makthungriga och tänker mer individualistiskt än många andra politiska grupperingar i Europa. Nu spelas ett sorgligt spel upp för gallerierna inför det som skulle bli det demokratiska primärvalet nästa höst.

För några månader ingick de tre tunga aspiranterna på rollen som socialisternas presidentkandidat en pakt. Pakten gällde att inte utföra ett maktspel före primärvalen. Framförallt skulle två av de tre, Ségoléne Royal och Martine Aubry, avvakta om den tredje av dem, Dominique Strauss-Kahn valde att vilja kandidera eller inte. Strauss-Kahn är för närvarande chef för Internationella valutafonden och har valt att satsa på denna funktion tills vidare och har lovat besked först en bit in på 2011.

Inte oväntat bröt Ségolène Royal först denna pakt – som ingen någonsin  trott på. Det skedde i förra veckan. Hon hänvisade till ett samtal med Strauss-Kahn som hon skulle ha haft ett par dagar tidigare men om vars innehåll Royal inte yppade ett ord. Nu var det alltså fritt fram för henne att förklara att hon är kandidat vid primärvalen hösten 2011.

Martine Aubry går i dag, söndag, ut i en intervju i en fransk dagstidning och förklarar att hon minsann håller sig till principerna och väntar med att kandidera tills i juni 2011. ”Jag gör som partiet har beslutat. Andra personer har uppenbarligen sina skäl för att göra på ett annat sätt”, förklarar hon i intervjun.

Pakten betydde ingenting men inte heller det faktum att Aubry väntar med att svara på frågan om hon kandiderar. Alla utgår ifrån att hon kommer att göra det och nu har hon alltså indirekt deklarerat att hon kandiderar utan att bryta några pakter eller andra regler. Hon är med i spelet utan att fördömas moraliskt.

Precis som inom den svenska socialdemokratin saknar kandidaterna program. Alla vet visserligen att Martine Aubry representerar en mer traditionell socialistisk linje med ett hårdare antikapitalistiskt språk än Strauss-Kahn som definierar sig själv som socialdemokrat, en i Frankrike mer socialliberal hållning. Socialistpartiet  antog nyligen ett gemensamt program, en plattform inför valet, och sakligt sett har ingen falang inom partiet motsatt sig programmets innehåll. Högerfalangen har i ock för sig invänt att reformpaketet inte är tillräckligt tydligt finansierat men det kan knappast kallas för en ideologisk invändning. Konsekvensen av denna sakpolitiska enighet måste alltså bli att striden om positionen som presidentkandidat inför valet 2012 är helt och hållet en personfråga.

Den gamle socialistiske utbildningsministern Claude Allègre, som gärna sticker ut i media med retsamma uttalanden mot sina egna partivänner, har kallat socialistledarna för krabbor i ett nät. Alla krälar runt i maskorna och försöker positionera sig så bra som möjligt för egen del. Han säger också till tidningen Le Monde att det inte går att räkna bort Ségolène Royal. ”Hon är helt oberäknelig och har helt klart ett starkt stöd i stora grupper av medlemmar och andra aktiva inom partiet”, konstaterar han.

La femme fatale är nu på krigsstigen och manöverar sig skickligt för att nå makten. Hennes ambitioner är stora. Hon har också revansch att utkräva för det tysta men uppenbara motståndet från de andra ledande socialisterna, inklusive  sin förre man Francois Hollande, när hon utmanade Nicolas Sakrozy i valrörelsen 2007. En ödets ironi är att Hollande också visar sig intresserad av att bli kandidat till 2012. Det kan alltså bli en öppen strid mellan de gamla makarna om vem som får ställas mot den nuvarande presidenten om cirka ett och ett halvt år.

Socialistpartiet visar än en gång sig oförmöget att prioritera kampen mot högerregeringen framför den interna striden om vem som ska bli presidentkandidat. Den franska politiska logiken firar ännu ett nederlag; träder inte en dominant ledande figur  fram inför ett val så hemfaller hela partiet till interna och nedbrytande maktstrider. I Frankrike är inte socialisternas svaga ställning på 2000-talet ett resultat av vänsterns allmänna kris i Europa utan i högre grad en följd av de interna striderna.