Pensionsfrågan mot ett avgörande

• september 9, 2010
• Tomas Lindbom
• no comments

Häromdagen gick fransmännen ut i demonstrationer på gatorna i städer runt om i Frankrike. För vilken gång i ordningen, kan man fråga sig. Säkert över en miljon människor – egna fackliga bedömare hade högre siffror – uttryckte sitt missnöje med regeringens aviserade pensionsreform som denna vecka börjar behandlas i nationalförsamlingen. En orättvis reform säger facket, stött av vänsteroppositionen. En rättvis reform säger regeringen och högern.

Elie Cohen, känd fransk ekonom, konstaterar att reformen inte uppnår syftet, att skapa balans mellan inbetalda pensionsavgifter och utbetalda pensioner inom knappt tio år. Reformen är ineffektiv och borde egentligen vara ännu tuffare mot löntagarna, menar Cohen som ändå inte räknas som en särskilt högerorienterad ekonom.

De fackliga organisationerna är för en gångs skull enade. Det gamla kommuniststyrda CGT står alltid på barrikaden men nu har det stöd också av CFDT som tidigare alltid sökt samtal med regeringarna parallellt med strejker och demonstrationer. Det orättvisa i reformen ligger i att en arbetare som får pension vid 62 års ålder istället för 60 och som börjat arbeta vid 15 års ålder tvingas betala in pensionsavgifter i 47 år medan en tjänsteman med akademiska bakgrund kan klara sig undan med cirka 40 år.

Fransmännen har ett annat förhållande till pensionsavgifter. I Sverige är detta en del av arbetsgivarnas åtaganden att betala in pensioner för sina anställda. I Frankrike ses detta som en skatt för alla löntagare och varför ska en arbetare som tjänar mindre betala under längre tid än en akademiker som tjänar mer. Perspektivet är ett annat i Frankrike och utifrån det resonerar vänstern i pensionsfrågan. Allt här handlar om hur många år en person ska betala pensionsavgifter och när han eller hon kan få bli befriad från denna börda. Tidigare var rätten att sluta garanterad vid 60 års ålder. Nu höjs den till 62.

Vi vill ha en pensionsreform men inte denna orättvisa reform, säger facket. Vårt nuvarande pensionsavtal är för dåligt finansierat. Därför måste vi reformera, säger högern.

Den 23 september kommer en ny strejkdag, lovar de fackliga organisationerna i dag. Med stöd av två tredjedelar av franska folket går de till ny kamp mot pensionsförslaget. Trots det höga tonläget och kampviljan kommer med all sannolikhet förslaget att röstas igenom. Regeringen har trots allt majoritet i parlamentets båda kamrar, nationalförsamlingen och senaten. Sarkozy vet att detta är en impopulär reform men han kan å andra sidan inte backa ur den. Hans dåliga opinionssiffror skulle förmodligen förvärras ännu mer om han gjorde det än om han driver igenom reformen. Möjligen blir den något mer urvattnad men en reform blir det.

Det är presidenten som bestämmer. I teve häromkvällen konstaterade CFDT:s ledare Francois Chereque att det är hopplöst att föra samtal med regeringen eftersom den aldrig kan svara direkt. Trots att premiärministern lägger förslaget inför parlamentet och för debatten i denna folkvalda församlingen är det alltid efter instruktioner från presidenten. Aldrig under den femte republiken har regeringen varit så bakbunden och aldrig har makten i Elyséepalatset varit så stark.