Krig mot allt möjligt

• juli 22, 2010
• Tomas Lindbom
• no comments

Nicolas Sarkozy använder gärna ordet ´krig´ när han ska framstå som presidenten med hårda nypor, beredd att försvara de rättskaffens människorna mot buset. Detta krig verkar emellertid vara mer ord än handling. Tidningen Le Monde visar i en avslöjande artikel i dag hur detta krig har pågått på ett verbalt plan i åtta år, sedan Sarkozy första gången blev inrikesminister, och aldrig verkar ha avslutats och, vad värre är för honom, inte avsatt några bestående positiva resultat.

I regeringskonseljen igår förklarade presidenten krig mot narkotikahandlarna och andra småtjuvar efter de senaste upproren i förorterna, denna gång i La Villeneuve i Grenoble. Under våren har han vid flera tillfällen förklarat ett krig utan nåd mot allt möjligt. I juni månad skulle krig föras mot otryggheten. En ny åtgärd presenterades före sommaren: föräldrar till kriminella minderåriga barn ska också straffas. Tidigare under året kom förslaget att föräldrar till barn som skolkar från skolan ska fråntas bidrag. Sarkozy har förstås också förklarat krig mot skolket.

Nicolas Sarkozy är konservativ i frågor som rör uppfostran, skoldisciplin, invandring och rättssäkerhet. Han griper gärna efter lösningar som bygger på piskan och moroten. Han är impulsiv och drömmer om raka enkla åtgärder som ska ge snabba resultat. Han ser sig själv som en handlingskraftig person och har också tolkats så utifrån hans bestämda uttalanden och fasta blick in i TV-kameran när han lanserar sina reformförslag på området. Många kritiker har tvivlat på hans förmåga att kunna lösa förortsproblemen redan när han gjorde sina första utspel i samband med novemberoroligheterna 2005. Nu visar det sig att kritikerna haft rätt. Inget har egentligen hänt. Problemen kvarstår och Sarkozys upprepade löften om krig mot allt möjligt framstår som mer och mer pinsamt.

Vi får konstatera att Frankrike har ett gigantiskt problem med stora klyftor i samhället. Staten har lagt ner miljarder på att lösa problemen i förorterna. Socialisterna försökte med en mer socialt inriktad politik under sina år vid makten 1997-2002 och utan framgång. Nu har högern haft åtta år på sig med en aggressiv ton och en mer hårdför utvisningspolitik av utländska medborgare med samma dåliga resultat.

Frankrike är kontrasternas land. Politiska lösningar hittas sällan i kompromisser. Assimilering är inget modeord i fransk samhällsliv. Den traditionella arbetarklassen och den lägre medelklassen är stora befolkningsgrupper i landet och de lever under förhållandevis dåliga villkor. Det innebär att det knappast finns utrymme för en generös politik mot de mest utsatta grupperna, nämligen invandrarna i de fattigaste förorterna till de stora städerna. Det saknas folkligt stöd för avgörande politiska insatser för dem. Sarkozys verbala krig har varit verkningslös och förmodligen kontraproduktiv men hittills säkerligen den politiskt mest gångbara hållningen. Nu när inga resultat uppnås och rädslan för konflikter ökar kommer han och hans regering att få det allt svårare.

Den nuvarande politiska majoriteten med presidenten i spetsen börjar alltmer visa tecken på sönderfall. Populariteten har sedan länge varit låg men når nu bottennivåer. Regeringen är oförmögen att driva igenom verksamma reformer mot den ekonomiska krisen och ger föga uppmuntran till de väljare som hoppats på mer lag och ordning. Pierre Moscovici, en av de ledande socialisterna, skriver i dag på sin blogg att han vet från säkra källor att en upplösning av nationalförsamlingen i förtid är en fråga som ventileras i regeringen. Han tror inte att Sarkozy beslutar sig för att utlysa nyval men uppgiften är ändå avslöjande.

Nicolas Sarkozy går till semesterledighet med huvudet fullt av problem. Till hösten ska domstolen undersöka de rättsliga frågorna i den så kallade Woerthaffären och  Eric Woerth har som arbetsmarknadsminister uppdraget att baxa igenom en impopulär pensionsreform i senaten och i nationalförsamlingen. Det blir en het höst i Frankrike.