Franska revolutionen styr fransk politik

• maj 16, 2010
• Tomas Lindbom
• 2 comments

Varje land har sin historia som på ett eller annat sätt påverkar nutidens kultur och politik. Teapartyrörelsens framgångar i USA sedan ett år tillbaka väcker upp den djupa misstron mot överstatlighet som många amerikaner bär som ett arv från 1700-talet. Engelsmännen bär på ett individuellt arv från John Locke som ger all politik ett drag av individualism och personlig ansvarstagande även i tider med en stark marxistisk vänster. I Frankrike sjunger högern entusiastiskt med i landets nationalsång, marseljäsen, som är en hyllning till de revolutionära idealen tillbaka till 1789.

I boken  Att tämja gudarna som nyligen kommit ut för en svensk publik (Natur&Kultur) ger den amerikanska professorn Ian Buruma med rötter i Nederländerna och Storbritannien sin bild av hur Frankrike blivit en så stark försvarare av en sekulär stat. Orsaken står att finna, påpekar han, i den katolska kyrkans maktställning och koppling till ett enväldigt monarkiskt statsskick före revolutionen 1789. Jean-Jacques Rousseau skrev 25 år före denna stora revolution sin berömda bok Om samhällsfördraget där filosofen upphöjde allmänviljan till samma närmast metafysiska status som gudsviljan hade under hans egen tidsepok. Jämlika varelser i ett land skulle lyda under allmänviljans högsta lag, menade han.

Den franska revolutionens och dess jakobiner var knappast några försvarare av individuell frihet men däremot inspirerade av bland andra Rousseau. De ersatte kungligt envälde med ett folkligt och ersatte Gud som maktens legitimitetsprincip med allmänviljan. De la rent politiskt grunden för det moderna Frankrike trots att revolutionen redan efter ett par år radikaliserade och övergick i envälde och politisk terror.

Frankrikes historia visar på en period av blodig kamp för att störta kyrkan och för att därmed ge människorna frihet och jämlikhet. Med det historiska minnet har demokratin i landet byggts och förvaltats in i våra dagar.Dagens sekulära stat bärs fram av en väldigt stark misstänksamhet , bland elitens människor såväl som bland vanligt folk, mot att låta någon uttrycka sin religiösa tro på ett öppet sätt i offentliga sammanhang. Skolorna lär medvetet ut en historiesyn och präglar de franska barnen i att både sky tillstymmelsen av sammanblandning mellan religion och samhälle men också att den franska synen på mänskliga rättigheter och demokrati har en universell betydelse.

Övertygelsen är stark om att den franska tolkningen av den västerländska synen på demokrati är överordnad, lika stark som amerikanarna ser sin tolkning som den som bör styra världen. USA och Frankrike har som en konsekvens därav arbetat särskilt hårt för att sprida sin kultur till andra länder och starkast försökt skydda sig mot import av det andra landets kultur. Amerikanarna började kalla french fries för freedom fries i samband med konflikten kring invasionen i Irak. Den franska regeringen har i det längsta försökt hindra det franska språket att ta in engelska låneord och de populära amerikanska TV-serierna har länge kommit till franska statliga TV-kanaler efter påfallande lång karenstid.

Den franska nationen är stark i meningen att den vilar på ett historiskt fundament och en övertygelse om att dess principer inte kan överges. Det är ett land som strävar efter starkt EU-samarbete men hittills har detta inte hotat denna form av historiskt förankrad nationalism. Frankrike verkar inte som land kunna avsvära sig sin tradition tillbaka till franska revolutionen. Det historiska minnet säger också fransmännen att det är bättre att sätta ner foten och stifta lagar när de republikanska värdena verkar hotas. Hellre en lag som kan stigmatisera en ny folkgrupp som muslimerna än att avstå lagen och riskera en sammansmältning av flera kulturer. Den anglosaxiska formen av kommunitarism är ett rött skynke för varje fransman som skolats i Education nationale (motsvarigheten till Skolverket fast med en oändligt mycket starkare politisk och kulturell agenda) och står upp för sin historietradition.

Frankrike är förmodligen inte mer präglad av sin historia än andra nationer. Skillnaden mot andra europeiska stater är att nationen som sådan har en tydligare kulturell agenda. Frågan för framtiden är om denna tydlighet hindrar Frankrikes utveckling eller skyndar på den och stärker landets ställning i världen.