Socialistpartiet och framtiden

• februari 1, 2010
• Tomas Lindbom
• 1 comment

De senaste dagarna har medias uppmärksamhet riktats mot konflikten inom högern och särskilt den mellan presidenten och hans dödlige fiende, förre premiärministern Dominique de Villepin. Den senare blev som bekant friad i Clearstreamrättegången men åklagaren överklagade omedelbart beslutet och nu väntar en ny uppslitande rättegång under detta år. För en gång skull sedan flera år tillbaka har socialisterna hamnat i mediaskugga vilket för deras del är positivt. Av egen kraft har Parti Socialiste knappast åstadkommit någonting som fångat medborgarnas nyfikenhet på ett positivt sätt från och med Lionel Jospins förlust mot Jean-Marie Le Pen i presidentvalet 2002.

Socialister och socialdemokrater i Europa befinner sig i kris. Det är helt uppenbart. I Frankrike har krisen för partiet varit ännu djupare än i andra länder som Sverige. Partiet bär inom sig flera falanger som splittrar. Dels rör det sig om politiska skillnader som mellan mer doktrinära socialister och socialdemokrater och framför allt  handlar det om personliga skillnader. Varje ledande socialistpolitiker har sina supportrar. Media talar om Royalister, Aubrister, Strauss-Kahnianer och så vidare. Den franska politiken bygger mer på personer än partier. Den femte republiken med presidentval och majoritetsval till nationalförsamlingen och alla lokala folkförsamlingar borgar för det. Men också folkets dröm om en stark ledare som löser alla problem finns mer påtagligt närvarande än i de germanska länderna.

Det nuvarande socialistpartiet är söndrat av dessa interna personstrider. Efter Francois Mitterand har inte socialistpartiet haft en självklar ledare. Lionel Jospin lyckades som Mitterands kronprins behålla en viss ställning under 90-talet men sedna han misslyckades i presidentvalet 2002 har det rått öppet krig mellan alla kronprinsarna och ingen har dragit sig segrande ur den striden.

Frankrike är ett mansdominerat land, inte minst inom politiken. Det är därför förvånande och glädjande att socialistpartiet presenterade en kvinna som presidentkandidat mot Sarkozy vid senaste valet. Det är lika förvånande att en kvinna, Martine Aubry,för närvarande  är partiets generalsekreterare. Det betyder inte att kvinnorna har en stark ställning i det ledande skiktet inom partiet. Det är faktiskt bara de två, Royal och Aubry, som har positionen att spela en roll för partiets utveckling. Det ska sägas att Ségolène Royal i dag är avskydd av de allra flesta, inte bara av sin ex-man och förre generalsekreteraren Francois Hollande. Hon manövrerar skickligt i maktens labyrinter men åtnjuter ingen vidare stor respekt och ligger i fejd med den andra kvinnan, Martine Aubry. Det beror säkert på den patriarkala strukturen att hon inte lyckas bättre men inte bara det. Den andra kvinnan, Martine Aubry , har i dag en ohotad ställning som generalsekreterare och har tillräckligt hårda nypor för att ännu så länge kunna hålla sina konkurrenter på visst avstånd.

Det är skrivet i stjärnorna vem som blir socialistpartiets kandidat till presidentvalet 2012. De som redan i dag deklarerat intresse att kandidera kommer garanterat att försvinna ur bilden när striden hårdnar senare i år och främst nästa år när de öppna primärvalen kommer att hållas. De hetaste kandidaterna är inga unga lovande politiker som kan tala för ungdomen och för förnyelse av vänstern. Kandidater som den högerorienterade Manuel Valls och den vänsterorienterade Benoit Hamon kommer inte att räcka till eller samla tillräckligt många supportrar. Ségolène Royal kommer inte att kunna slå sig fram till förstaplatsen ännu en gång. Nu är alla konkurrenter beredda att parera varje försök från hennes sida att  flytta fram sina positioner. Nej, jag tror att Martine Aubry kan bli den som utmanar Nicolas Sarkozy. Inget dåligt val. En fullblodspolitiker som kan få tyst på den interna oppositionen under själva valrörelsen. Hon står i mitten och är ganska traditionell. Däremot kommer hon inte att ha en chans att vinna valet mot Sarkozy om inget oförutsett inträffar.

Det finns dock en kandidat som väntar i kulisserna på andra sidan Atlanten. En äldre man med pondus som nästan är Sarkozys like i politisk tyngd och en blixtrande begåvning. En man som inger respekt. Jag tänker på nuvarande chefen för Internationella valutafonden, Dominique Strauss-Kahn. Det var nog många som trodde att han skulle representera socialisterna vid 2007 års val. Hans problem är att han är ålderstigen och att han representerar den socialdemokratiska högerflygeln inom ett parti som alltid stått till vänster bland sina syskonpartier i Europa. Kan han verkligen samla alla socialister? Är han överhuvudtaget ett alternativ för yngre människor? Och vill han lämna sin nuvarande position på det internationella planet? Det kan ändå inte hjälpas. Jag skulle inte ha något emot att se honom och Sarkozy ta fajten med varandra i en presidentvalskampanj. Det skulle slå gnistor om en sådan valrörelse.