Om Sartre och det kulturradikala

• januari 24, 2010
• Tomas Lindbom
• 6 comments

Jag hittar en biografi från mitten av 80-talet i ett antikvariat på Drottninggatan, skriven av Annie Cohen-Solal, fransk litteraturvetare med rötter i Algeriet och under senare år verksam som lärare och forskare bland annat i New York. Den har titeln ”Sartre – ett liv”. Jag läser ur den så fort jag kommer åt. Sällan har en biografi beskrivit huvudpersonens barn och ungdom på ett så medryckande sätt. Sällan har jag läst om en man eller kvinna som haft ett lika  frustande engagemang i litterära och politiska frågor. Aldrig har jag läst om någon som förenat detta med en så djup kulturradikal övertygelse. Det är 40-tal och nu randas en ny tid. Modernismen bryter igenom och vem kan tävla med Jean Paul Sartre om att ge den nya tiden ett ansikte. Auktoriteter faller och värdesystem krossas och trampas ner med en sällsynt ilska och kraft.

Sartre blir inte berömd förrän i slutet av 30-talet. La Nausée (Äcklet) kommer ut 1938 och då är han 33 år. Trettiotalet är ett harvande i det traditionella läroverket i Le Havre och en period i Berlin strax efter Hitlers maktövertagande  då han stänger ute politiken och istället förjupar sig i fenomenologin.

Ändå är 30-talet viktigt för Sartre. Han konsoliderar sig som nytänkande filosof och skaffar sig en otrolig bildning genom att konsumera gigantiska mängder vetenskap och skönlitteratur och genom att konfrontera sig med andra unga intellektuella i Paris. När berömmelsen kommer 1938 är han väl förberedd att gå in i rollen som spjutspetsen för en ny tid. Misslyckad som politisk aktivist under krigets första år men med pennan som vapen är han lysande.

Annie Cohen-Solal skriver en hel del också om Sartres umgänge med sina gymnasister i filosofi först vid läroverket i Le Havre och sedan i Neuilly utanför Paris. Två borgerliga städer där han inför en helt ny pedagogik eller rättare sagt förhållningssätt till eleverna. Han talar inte till dem utan med dem. Han umgås med dem i klassrummet men minst lika mycket på kaféer. Han går till stranden med dem och simmar och han upptäcker boxningen. Han boxas med sina elever. Eftersom Sartre är så kort har han problem med räckvidden. En av eleverna är 40 cm längre än han.

Sartre river hela tiden ner murarna, ifrågasätter konventioner och skapar ett nytt förhållande mellan lärare och elever. Han lyckas genom sin briljans skapa ett lärande som ingen annan klarar av. Han blir i sitt kamratskap med eleverna en ledare som sätter djupa spår i många av dem. En del av Neuillyeleveran går vidare till universitetet vid Sorbonne och kallas för ”de små Sartres”.

Stora samhällsförändringar sker sannolikt genom sociala och ekonomiska förändringar som inte kan kopplas till en enda individ. Men om någon skulle kunna sägas ha förändrat debattklimatet och värderingarna i den tidiga efterkrigstidens Paris och Frankrike så var det Jean-Paul Sartre. Han inkarnerade en förändring men genom sin fenomenala viljekraft och dominanta begåvning såg han till att också driva på förändringen. Han lyckas inte förändra pedagogiken i de franska skolorna. Den kommer att förbli lika stel och traditionell in i våra dagar men åtminstone har han visat att en lärares personlighet och hans eller hennes mänskliga intresse för sina elever är avgörande för om lärandet ska leda framåt och bidra till deras personlighetsutveckling. Det är befriande att läsa om kulturradikalen Jean-Paul Sartre. Och i sällskap av en tolkare av Sartre som Annie Cohen-Solal är det väldigt stimulerande och även roande.