Därför vill Frankrike lagstifta mot burkan

• januari 30, 2010
• Tomas Lindbom
• no comments

Nu växer debatten i Europa om burkan bör förbjudas. I de flesta länder är förbudsivrarna i minoritet men i Frankrike tyder allt på en lagstiftning som åtminstone begränsar kvinnors möjligheter att i det offentliga rummet uppträda med dolt ansikte. Frankrike går i täten för förbud och det finns en förklaring: Republikens anda!

Frankrike är inte  pragmatiskt  i politiska frågor. Juridiken spelar roll. Konstitutionen är ständigt föremål för politiska tolkningar. När President Sarkozy uttalar sig kan en oppositionspolitiker konstatera att det han säger strider mot republikens anda. Hans uppträdande kan kritiseras med samma hänvisning till konstitutionen. Vem skulle ifrågasätta den svenska alliansregeringens arbetsmarknadspolitik med hänvisning till brott mot regeringsformens anda?

När republikens anda anses hotad vill många i Frankrike skärpa lagstiftningen. Tilltron till pragmatismen är mindre och därmed hamnar också Frankrike ofta i oförsonliga strider där de utsatta minoriteterna – måltavlorna för nya lagar – går till motattack. Juridiken blir central inom politiken och politiken tar hjälp av juridiken.

Talet om republikens anda gäller frågor om religionen. Beslutet 1905 om att skilja katolska kyrkan från staten är lika centralt i dag. Det antiklerikala och synen att religion tillhör endast privatlivet hålls hela tiden levande och ses som en del av republikens anda. Det skulle vara helt omöjligt att föreslå viss undervisning i islam i franska skolor med hänvisning till att det skulle berika människor eller ge muslimerna i Frankrike en känsla av att bli sedda i sitt land. Allt faller på grundprincipen att religion hör till det privata och ska förbli där.

Republikens anda gör sig gällande i synen på undervisningens innehåll i skolorna där alla partier från socialister till Nationella fronten i princip har samma grundinställning. Skolan ska fostra barnen in i det samhälle som präglas av republikens värderingar.

Republikens anda gör inte skillnad mellan män och kvinnor. Burkan är för nästan alla fransmän i första hand ett exempel på förnedrande kvinnosyn. Det är en minoritet – och de finns främst bland välutbildade socialister – som skulle se förbudet som ett uttryck för rasism eller annan form av underordning av muslimer eller underprivilegierade grupper.

Den franska synen på jämställdhet handlar om mäns och kvinnors lika chans att gå i skola, söka arbete och så vidare. Tala inte om könsmaktsordning med en fransman och inte heller med en fransyska. Han eller hon kommer förmodligen att fnysa åt resonemanget och kalla det för amerikansk feminism. Därför förekommer kvotering i liten grad och är alltid föremål för mycket skepsis. Ingen reagerar heller inför det faktum att praktiskt taget alla politiska debatter i fransk TV har en uppsättning med 80-90 procent män och resten kvinnor. För fransmän i allmänhet och för TV-producenter i synnerhet är detta endast ett utslag av att männen råkar vara mer kompetenta och intressanta än kvinnor. Alla inser också att sammansättningen efter kön i TV-debatterna speglar fördelningen av höga tjänster i samhället mellan män och kvinnor. Få menar att detta behöver aktivt ändras. Republiken ger i princip kvinnor samma chans som männen och då finns det ingen anledning att med politiska medel söka ändra på snedfördelningen. Detta förhållningssätt får sina konkreta följder som sättet bildproducenten i TV arbetar på när en ung vacker kvinna gör entré i studion. Han låter en kamera göra en långsam glidning från högklackad sko, över de välformade benen, via den djupa urringningen till ansiktet med en extra markering av de fylliga läpparna och de glittrande ögonen. Det sker aldrig när en man gör entré.

I Frankrike pågår en snabb utveckling på alla områden. Intrycken från USA och andra västländer skapar förändring av politikens innehåll och det kulturella livet i vid mening. Men landet har samtidigt ett  korrelat i sin konstitution och dess sätt att tolka centrala frågor utifrån begreppet ´republikens anda´. Därför slår staten till mot slöjor i skolorna, mot burka i bussar och mot religionsundervisning – även den konfessionslösa –  i skolorna. Därför sker ingen politisk kamp för att bryta ett manligt maktövertag i arbetslivet.