Skandal efter skandal efter skandal

• oktober 31, 2009
• Tomas Lindbom
• no comments

Nu är den politiska hösten inne i sitt intensiva skede i Frankrike. Det handlar mest om skandaler. Nu senast handlar det om två män i den franska politikens centrum under 80- och 90-talen, Jacques Chirac och Charles Pasqua.

Jacques Chirac har haft många hyss för sig under åren men skyddades under tolv år av sin immunitet som president. Nu kommer han enligt uppgifter att ställas inför rätta för förskingring av staden Paris pengar, en gammal anklagelse. Han är misstänkt för att ha försett släktingar med pengar från det offentliga och det är bara en av de anklagelser som riktas mot honom. Förre presidenten kommer på sikt att få svårt att värja sig mot lagens långa arm och det är inte uteslutet att en fängelsedom kommer så småningom.

Charles Pasqua var bland annat inrikesminister under Chiracs senare år som president. Pasqua är en riktig filur. I dag 82 år men fortfarande vital och med fräckheten och glimten i ögat som i fornstora dagar. Så sent som igår kväll var han i en talk show i TV och la ut texten om sin roll i den så kallade Anglogateskandalen och domen han fick häromdagen på ett års fängelse. Pasqua är alltså dömd för att ha deltagit i denna skandal med otillåten vapenhandel med Angola där han bland annat drog egen ekonomisk fördel av affären. Att höra Pasqua i TV är som att höra en maffiaboss. Han erkänner ingenting men visar samtidigt att han vet att han är skyldig. Han verkar inte känna minsta ånger.

Allt detta är också typiskt för det franska politiska livet. En politiker, dömd för brott, tas emot i en talk show en sen fredagskväll som en stjärna. Hans brott synas men med vänligt överseende och snart talar Pasqua charmigt och initierat om fransk historia med en ung historiker som samtidigt sitter i TV-soffan.

Om några veckor faller domen mot förre premiärministern Dominique de Villepin i Clearstreamrättegången. Presidentens son Jean Sarkozy är för tillfället utlyft från sin placering som ordförande i en mäktig organisation för infrastrukturfrågor i La Defense. Pappa presidenten insåg att det utmanade opinionen att låta sin 23-årige son få en roll som kan motsvaras av att vara vd för ett stort företag. Och kulturministern Frédéric Mitterand har uppenbarligen ridit ut stormen kring upprördheten om sitt umgänge med prostituerade unga pojkar i Thailand och försvaret av Roman Polansky och hans affär med en minderårig flicka i USA 1977.

Mer är att vänta. TV och tidningar frossar just nu i skandaler och ingen har längre koll på vad regeringen gör inom området sakpolitik. Fransk politik är ibland som den värsta TV-serie. Det är nästan alltid historier med ett lyckligt slut. För de anklagade. Därför kan de Villepin mycket väl slinka ur greppet i Clearstreamrättegången och Chirac hitta ett kryphål som räddar honom från att sys in i finkan. Politiker i Frankrike kan dras in i många skandaler utan att förlora sin maktställning.