Vad bryr sig de rika om krisen?

• september 4, 2009
• Tomas Lindbom
• no comments

Det är ju intressant att följa kommentarerna kring den största ekonomiska krisen sedan 1929. Först panik i finanskretsar men snart övergick det i känslan att det inte berör dem. Nu blåser de flesta bedömare inom banker och storföretag faran över och med en glad börsuppgång under 2009 kan vi konstatera att allt nu återgår till det normala. Det normala betyder ökat välstånd för de rika, större arbetslöshet, en svår omställning för många människor inom industrin och en fortsatt ökad klyfta mellan de välbeställda och de underprivilegierade.

Västvärlden är sig så lik i dag. Det som tänks och sägs i Frankrike känner vi igen från den svenska debatten. Möjligen är den franska debatten lite råare och rakare, lite mer skeptisk mot den hyperkapitalism som råder i världen. Jag läser i Le Nouvel Observateur hur landets mest kända nationalekonom, Daniel Cohen konstaterar att globaliseringen bär skulden för krisen. Däremot hävdar han att krisen kunnat avhjälpas så snabbt tack vare staternas kloka politik, så olik den som fördes efter börskraschen i New York 1929. Statsmakten, inte minst i USA, har räddat bankerna. De flesta staterna har genomfört en mer expansiv ekonomisk politik och inte som den tyske kanslern Brüning som i början av 30-talet höll fast vid en balanserad budget trots krisen och den skyhöga arbetslösheten. För det tredje, menar Cohen, att länderna i väst i stort sett undvikit att falla i protektionismens fälla.

Samtidigt visar det sig att näringslivet och dess skolor inte drar några nya slutsatser alls av krisen. Florence Noiville som är journalist på dagstidningen Le Monde har skrivit en bok om den franska motsvarigheten till Handelshögskolan med den avslöjande titeln ”J´ai fait HEC et je m´en excuse” (ung: Jag har gjort HEC och jag ber om ursäkt för det) Hon konstaterar att på den främsta av alla franska ekonomskolor har inget nytt tillförts vad gäller analys och slutsater kring krisens orsaker. Inga frågor väcks, enligt författaren till boken, om elitens ansvar för krisen. Bara en känsla av oförmåga att göra något åt saken.

Det självklara, tänker jag, vore ju att fråga sig om det är något fel på en skola som format dagens företagsledare, dessa män och kvinnor som trots allt har ett oerhört ansvar för miljoners människor elände. Ingen tänker så. I HEC:s lärarrum liksom förmodligen i de flesta ekonomiska högskolor i västvärlden är systemet skyldigt men ingen funderar på att ändra på systemet. En märklig, närmast metafysisk hållning till den globala marknaden. Den bara finns där och vi får leva med dess uppgångar och fall, med de offer som den skördar med jämna mellanrum. Människan må erövra månen men har ett ekonomiskt system som ingen tror sig kunna påverka. Har nutidens furstar, finansmännen och företagsledarna, drabbats av en total intellektuell kollaps?