Provokation – en döende fransk livsstil

• augusti 22, 2009
• Tomas Lindbom
• no comments

Jag läser i en fransk tidning att en CD med gamla låtar av Serge Gainsbourg har givits ut igen. Den gamle provokatören lever ständigt i fransmännens medvetande. Även detta land har blivit alltmer välputsat och många drömmer om tider när vad som helst kunde hända i TV-sofforna. Serge Gainsbourg var en av de mest framträdande på området att bryta mot konventionerna.

Äldre fransmän minns hur han vid ett tillfälle i en TV-show brände upp en 500-francssedel för att demonstrera mot de höga skatterna. Vid ett annat  tillfälle förklarade han, först på franska och sedan – när tolken vägrade att översätta korrekt – på engelska att han ville knulla Whitney Houston, sittande mittemot honom i studion.

Gainsbourg levde under en tid när det var tacksamt att bryta mot sexuella tabun. Men 70- och 80-talen var också en tid när ett medium som TV ännu inte format budskapen och människorna utan fortfarande var ett medium för att sända budskap som formats oberoende av mediet. Gainsbourg och andra fick genom TV plötsligt en möjlighet att kanalisera sina provokationer från scener och musikstudios.

Bernard Pivot ledde under många år det litterära programmet Apostrophes  i franska TV2. Det var fredagskvällsunderhållning på bästa sändningstid. De första åren kunde allt hända. Författare uppträdde berusade. De flesta rökte och många drack sprit i sändning. Stora gräl hörde till och det var inte säkert att Pivot så småningom skulle få ordning på samtalet. Under hans senare år som programledare för litterära och kulturella samtal var tonen stillsam och programmen kunde ha spelats in i en nykterhetsloge.

I dag är alla medietränade och de positionerar sig rätt för att locka tittarna att följande dag köpa de medverkandes böcker och skivor. Ingen författare, skådespelare eller musiker kommer till TV utan kommersiella motiv.

De enda som märkligt nog behållit lite av provokationerna är politikerna. Här finns en frizon för att vara stötande och besvärlig. Särskilt gäller det politiker på ytterkanterna av åsiktsfältet. Franska väljare tycks acceptera politiker som inte alltid säger det korrekta och inövade. Slutdebatten inför EU-valet i juni var en uppvisning i politisk galenskap som jag skrivit om i ett tidigare blogginlägg. Mer av politiska provokationer och så hoppas vi att de sprider sig också till Sverige.